Aftonbladet – 18 juli 1870, sida 4

isande värdighet, hvilken hon bibehöll hela qvällen. Tanken på att den unge författaren närmare kände eller hade något samband med Agatha ville inte-lemna Martina. Den kom och gick som strömoln på en sommardag och stärkte hennes misstro till styfmodren — en gång skulle de der molnen kanskesköcka sig till ett verkligt oväder, ochMartina var inte den, som skulle hindra det att brista löst. Att det fanns någon mörk skuggsida i Agathas lif, det var Martina öfvertygad -om, fastän denna öfvertygelse. var sväfvande och ickej grändad på ett enda fast skäl. Hon föresatte sig att icke släppa den unge författaren ur sigte och att söka vinna honom på sin sida, för den händelse han kunde gagna henne i det mål, hon föresatt sig — målet att förödmjuka Agatha och se henne falla i stoftet. För Martina blef det en lätt sak att observera herr Evald — hon träffade honom nästan dagligen, ty fru von Seboden höll på med ett längre arbete, som hon kapitel för kapitel läste upp för hooom, och han syntes vara en särdeles intresserad åhörare. Emellan henom och Martina hade uppstått en viss förtrolighet — hon rådgjorde med hovom om chatteringarne på sitt broderi, hon talade med honom om sin far och sin barndom, om Edvard och Helene; men Agathas namn kom aldrig öfver hennes läppar, hon tänkte till och-med mindre på benneän förr. Det har gjort mig godt att vara här, man klemade och skämde -bortmig hemma. för att sedan inte stort fråga efter om jag fanns eller ej — allt vände sig kring den nya .8olen — det är så verldens gång, jag tror: att jag i det hela inte frågar så mycket. efter det, som jag inbillade mig — jag har. bestämdt anlag för filosofis. — Så der ungefär-. ligen höll Martina ibland tysta monologer, i