Aftonbladet – 18 juli 1870, sida 3

Huru så? frågade Martina med en liten ntmanande blick. Ni skulle bli ond om jag sade det. Jag lofvar att med den största kallblolighet höra ert hvarföre. Nå — antingen älskar ni inte baron Raben, eller också kommer ni att tillintetgöra honom med er svartsjuka. Det är egentligen jag som skulle bli ond, sade baronen med ett skratt. Skrufva ner lampan, Martina! Låt oss sätta oss kring bordet... ettlitet glas punsch, mina herrar!, Fru von Seboden hade med stor ståt satt sig i soffan, der hon gjorde ett litet ram för Martina. Det är egentligen jag som borde bli ond, eller åtminstone orolig, upprepade baronen, det finns ett gammalt ordspråk som säger: för mycket och för litet skämmer allt. Såväl i kärlek som uppriktighet, ja ja, deri hår baronen måhända rätt; men om jag vore i ert ställe och taläde med min käresta om en annan qvinna, som jag älskat, så ville jag hellre bon skulle rasa, än dölja sin svartsjuka under en vårdslös likgiltighet. Jag? Martina lät böra ett klingande skratt — Under likgiltighet! Herr Evald, var pod och se rätt på mig! Fritz må ha älskat eller älska min styfmor så mycket han behagar ... Er stytmor! . Ni ser storögd ut, herr Evald; men som oi inte känner henne, förundrat det mig ej... hon är knappt fyra år äldre än jag ... Jag har sett henne ... Nå, då behöfver jag inte beskrifvå henne vidare... men huru kunde ni motstå frestelsen att inte söka göra hennes bekantskap? För mig hade hon intet intresseväckande. Ni är ett underverk, herr Evald, hura kunde ni så stålsätta er?