Aftonbladet – 18 juli 1870, sida 2

Arbetsfördelningen har genom att med I var dag öka behofvet af utbyte gjort narik ionerna solidariska. af Kriget för en maktfråga eller en dynastivä råga kan i arbetarnes ögon endast vara ett löf rottsligt vanvett. Till svår på krigsropen från deni, soil förtå att undandraga sig blodskatten eller som de allmänna olyckorna fiona en källa till ya spekulationer, afgifva vi en protest, vi om vilja fred, arbete och frihet. Vi protestera: p Mot det systematiska utrotandet af menär niskoslägtet. Mot förslösandet af folkets guld, som enlast bör tjena till att befrukta jorden ochld industrien. . fö Emot det blod som utejates för det för-)m hatliga tillfredsställandet af sårad eller dtill-1g fredsställd monarkisk fåfänga, egenkärlek och!5 äregirighet. je Ja, af all vår makt protestera vi såsom menniskor, medborgare och arbetare mot krir: et. S ij Kriget är ett uppvaknande af de vildals instinkterna och af nationalhatet. d Kriget är ett konstgrepp af de styrandeln för att qväfva de allmävna friheterna. a Kriget är ett tillintetgörande af den all-b männa rikedomen, detta verk af våra dag-lr liga mödor. t Tyske bröder! e I fredens namn, hören icke på de legdall eller slafviska röster som skulle vilja bedraga c eder angående Frankrikes verkliga sinnef i f t E lag. SFörblifven döfva för dessa vansinniga upp1: maningar, ty ett krig mellan oss skulle vara ett brödrakrig. Förblifven lugna såsom ett stort, starkt och modigt folk kan vara utan att blottställa sin värdighet. Vår tvedrägt skulle på båda sidor om. Rhen endast medföra despotismens fullstän-h diga triumf. Spanske bröder! Äfven vi trodde oss för tjugo år sedan sel: frihetens morgoarodnad gry. Må historien i om våra fel åtminstone tjena eder till var-: ning. I dag herrar öfver edert öde, bören I(! icke såsom vi böja eder under ett nytt förmynderskap. Det oberoende som I tillkäm1! pat ader och sedan beseglat. med edert blodl. är edert högsta goda. Dess förlust är, varen törvissade derom, för de folk com tunnit myndighetsåldern en källa till den bittrastel sorg, de mest goagande samvetsagg. Arbetare i alla länder, våra gemensamma sträfvandena må leda till hvad resultat som helst; vi, som icke mera känna några gränser, sända eder såsom en underpant på vår onpplösliga solidaritet de franske arbetarnes helsning och välönskningar. Stor betydelse förtjena i närvarande ögonblick följaude ord som det moderata Journal des Debats yttrar med anledning af två nederlag regeringen lidit i kammaren, i sessionen den 11; innan ännu den hohenzollerska kandidaturen var återtagen: De båda nederlag som i gårdagssessionen (den 11) slag på slag träffade kabinettet, hafva, ehuru de skenbart endast rörde , underordnade detaljer i iorikesministerns budget, icke desto mindre väckt mycken uppmärksamhet, emedan allmänna meningen icke kunonat undgå att skrifva den på räkningen af en afsvalning af de sympatier, som understödt ministrarne af den 2 Jan., så länge de synts fortgå på framåtskridandets och fredens bana. Rejrresentanterna, söm sannolikt i detta ögonblick underhålla verksammare förbindelser än någonsin med de förnämsta bland deras valmän, äro bättre än någon annan i tillfälle stt känna landets verkliga stämning och bedöma om den politik, till. hvilken åtskilliga krigslystna tidningar söka drifva regeringen, gillas eller klandras i våra departementer. Hr Emile Ollivier och hans kolleger skulle, I synes det oss, göra väl uti att moget begrunda den inne-sta betydelsen af de båda voIterinpgar, på hvilka vi hänsyftat, måhända sakna de icke skäl att i dem se helsosamma varningar, vid hvilka det skulle vara oförsigtigt att icke fästa ganska stort afseende. I Eandet, vill säkerligen bibehålla freden eödast såframt det kan ske med ära; men det skulle fälla en sträng dom öfver de män, som, under det de varit i stånd att upprätthälla en hederlig fred, skulle utan nödtvång jäfva det af prins-presidenten 1852 fällda yttrandet: kejsaredömet är freden! I anledning af diskussionen i lagstiftande I kåren rörande de orleanska prinsarnes petiItion har grefven af Paris skrifvit följande af den frauska pressen offentliggjorda bref till hr de Keratry: Twickenham den 4 Juli. Min herre! Som Frankrikes portar ännu. förbli stängda för oss, är det fjerrån ifrån jag måste uttrycka den rörelse, hvarmed jag läst ert anförande i lagstiftande kårens lördagsplenum. 4 Ni bandlade såsom en man af heder, en mot sitt land trogen representant,då ni frågade, om I något enda bevis funnes, som kunde rättfärdiga det straff, som drabbar oss. Ni framdrog sanningen i ljuset och visade med ett enda ord allt det förhatliga och mot jemlikhetens öch nationalsuveränitetens moderna grundsatser stridande hos de åtgärder, som döma en hel medborgarefamilj till ; I denna privilegierade landsflyktsställning, såsom man med grym ironi yttrat. Jag skattar mig lycklig att kunna för det sätt, hvarpå han försvarat oss, tacka en medlem af denI na unga generation, som tror på Frankrikes liderala framtid och som, heldre kastande blicken framåt än bakom sig, i minnena från fordna dagar endast söker undervisning och icke anledningar till agg och söndring. ntet stängsel skulle unna skilja oss från heune; ty .vi dela hennes brinnande hängifvenhet för nationalviljans domslut, den ende och suveräne herrskarens öfver Frankrikes öden. Det beslut, hvarigenom vår begäran afslås, skulle ha ingilvit oss en ofantlig smärta, om vi bade bort betrakta det såsom definitivt; ty vår afsigt var ej att förorsaka en fruktlös debatt; men vi tro, att vi genom att draga frågan om landsförvisningslagarne imför kammaren och Frankrike ha påskyndat den dag, då dessa lagar skola drabbas af en allmän förkastelsedom. Ni har förfåktat det rättas sak, den gemensamma rätten för alla: tv landsförvisningsrätten kan