Aftonbladet – 16 juli 1870, sida 2

olämpving mot mig. När herr Evald ser mig, tycker jag det borde falla af sig sjelft, att jag är den älskligaste flicka i verlden och huru kan faster i min närvaro vara nog bjertlös och rätt och slätt erkänna, att det är en annan? När man är förlofvad, min flicka, är man den älskligaste åtminstone för en, svarade fru von Seboden skrattande, och det är ändå en tröst. aJa, nöj dig härmed, Martina!, bad baron Raben. Men att jag inte på så många veckors tid har sett till herr Evald! Det varsannt, ni har ja varit sjuk?... Åh, helt obetydligt ett par dagar, men jag bar gått baktrappan, emedan jag har varit rädd att möta fru von Seboden. Rädd för mig!, sade enkan med ett litet osmotståndligt leende. I högsta grad... jag visste att jag då inte skulle ha ro längre att med pennan i hand sittå vid mitt gamla manuskript... jag skulle ha följt med ut i verldshvimlet.. Således författat... Och derunder glömde ni löftet att vara mina resande slägtingars cicerop. Nu är jag när som helst beredd... Har jag inte sagt att det är för sent; min bror och min svägerska äro på hemvägen sedan en qvarts tumma. Glöm inte bort mig, herr Evald... låt se, är ni ledig i morgon afton eller i slutet på veckan?... Välkommen då!, — Och fru von Seboden vinkade återigen mot den unga mannen i det hon långsamt försvann inom sin tamburdörr. Ja, utan att skryta kan jag väl säga att det är jag, som skapat hans framtid... Gud så varm jag är! Han kom hit okänd och fattig... ja, så fattig att han knappt bade greken på kroppen! Nå, ödet gjorde att han