Aftonbladet – 13 juli 1870, sida 2

Ack ja, det hade vist varit roligt om vi tannat ännu en åtta, fjorton dagar, sade Agatha samma qväll till sin svägerska; men ftersom Anton nu vill resa hem, så får jag vaturligtvis inte ha något deremot. Ja, ni får ännu inte lemna mig! sade fru von Seboden med en stor gest, allt är förvängligt under solen, hvem vet när vi härväst återse hvarandra? För min del är jag visst inte förtjust i Stockholmslifvet — jag ängtar af hela min själ till Göteborg; men vär man har gjort författarskapet till sin ifsuppgift, så få egna tycken väga minst i rågskålen... hufvudstaden är den enda plats, ler en författare bör bo. Jag skall emelertid tala med Anton att han måtte föränga er härvaro. O, nej, gör inte det.,. Agatha sänkte lätt let mörka bufvudet. När Anton en gång ar sagt något, sätter jag mig aldrig dermot. Ja, ja, en Denkwarts ord är ett ord. ru von Seboden höjde högtidligt sin ena rand. Vi ha bestämda karakterer och när ag sagt, att jag skall tala med honom, så kall jag göra det, och han skall ge gehör ut mina föreställningar! Nej, söta Florentina! så smärtsamt det in må vara att lemna dig; ja, jag erkänner let, så låt oss ändå foga oss efter Antons rilja. Ja, jag vet ingen som bättre skulle ha vassat för Anton än du, min söta! Jag har ryss skrifvit om dessa mina tankar till syter Bertha, men sowm jag inte är Antons ustra och inte behötfver böja mig för hans ilja, så tillåter jag ej heller att ni så burlus lemna mig. N Som du vill, söta Florentina, jag rättar nig helt och hållet efter dig. Anton har alat om affärer — det är ett ord, som vi