Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 3

hade hennes make ett sådant undseende med denna qvinna? Om hon låtit Edvard söka ett annat hem för gossen så hade det kanske varit bättre och klokare — men då skule hon måhända ännu mera aflägsnat sin makes kärlek? Jag må undra huru en annan skulle hands lat i mitt ställe, tänkte hon och sökte locka barnet till sig. Låt ge honom litet mat, Helene, och arrangera om en bädd. Han är trött, se huru han hänger med hufvudet, sade Edvard, som nu med klarnade blickar såg efter sin unga maka. NITTONDE KAPITLET. Envkefru von Seboden, född Denkwart var en lång dam med romersk näsg. Hon gick alltid klädd i djup sorgdrägt med hufvud, armar och barm gnistrande af stenkolssmyckep och perlband. Jag kommer att till min död bära den drägten, sade hon ofta med go min som ansåg hon detta vara ett heroiskt beslut, hvilket lände benne till stor förtjenst, —jag kan inte nog sörja salig Seboden, — och så drog hon en djup suck. Denna djupt sörjda person hade under sin lifstid varit nog älskvärd att sammanspara a kapital, a Dö medan dat DR enka visste att taga vara på, medan det på samma gån; satte hennei stånd att RAR följa sind sympatier. Vid aderton års ålder hade fru von Seboden, då en ung, tjusande flicka, — 2minstone ville hon så minnas kännt ig vara kallad til maiarinna, men då man fann hennes teckningar likna obegri;liga hisvogiyfer och hennas färgblandning påminna om fransysk konfektinälning, så sade hon att man icke förstod hepne och vände, kanske icke