nat rättesnöre för sin framfart än ögonblickets påtryckning — var hon icke så oviss som väderleken, och när man väntade solsken, så blef det regn? — Huru hade han icke tänkt att Helene med sitt goda och vänliga hjerta helt ömt skulle omfatta barnet och nu? — Ja, hvad en Gvinna skull? göra eller underlåta, hvilken spåman kunde förutsäga detta. Han vände sig till gossen, som satt upprätt i soffan. De små händerna hade han dragit gndan från Helene och hållande dem för ansigtet blickade de ratta, blå ägonen emellanåt fram bakom sitt frusna skydd. Se så, John, min gosse! Lät se att du är en dugtig karl, sade Edvard i det han lyfte upp barnet och ställde det framför sig. Gossen smög sig bort i en vrå, der han kröp tillsammans, under det han såg sig omkring med allvarliga och fundersamma blickar. T Så blek och mager han är, sade Helene, Ja, evgelska sjukan märker sitt offer .. hans ryggrad är redan krokig och han blir kanske en krympling. i Om jag inte geovast kan skänka honom moderskärlek, Edvard, så vill jag vårda och vara rädd om bonom som vore han mitt eget barn.n Edvard betraktade henne med en viss tveksamhet — huru mysket vågade han väl tro at dessa hevpes ord? — Han ärog hepne lik väl ömt intill sig; Så tycker jag om dig, Helene, sade han, Hon lutade sitt hufvud mot hans bröst, der låg det länge qvar, uppfyldt af tunga och oroliga tankar, Skulle hon väl någonsin riktigt kunna tycka om detta bleka utI märglade barn? Hvem var denna straffvärda mör; som genom sin grymma likgiltighet vältrade ep sådan börda på henne och hvarföre