Aftonbladet – 9 juli 1870, sida 3

. 1 aaren gradjer sig Over att vara C35c Hed : flertalet af danska, svenska och norska foåI ken, som är antiskandinaviskt. Han vill dock icke predika hat och förföljelse mot svenskarne (!), men det är ju bekant att ju mindre man umgås med folk, desto bättre kom-mer man öfrerens med dem. Det värsta i -det skandinaviska sträåfvandet ansäg han vara :Jatt man retar Preussen, ty preussarne är ett I rofgirigt folk, och om vi gifva dem anledning latt annektera oss, skola de visst icke underlåta att göra det., hvaremot han nog tror att de skola lemna danskarne i fred blott de hålla sig stilla! SEEN ILITTERATUR TIDNING. lInnehåll: Simon, Pligten. — Cohlee, Den gryeäde Å dagen. — Starbäck, Taflor ur historien och vår tid. — Minne af Erik Gustaf Geijer. — Lilja, Skånes flora. — Holmgren, Skandinaviens fåglar. — Böcker Å för folket, IX. — Litteraturoch Konstnotiser. — I Pligten af Jules Simon. Öfversättning från nionde originalupplagan. Stockholm 1870. I Orden från nionde originalupplagan bjuda Trespekt, och gjelfva boken bjuder respekt, ieke minst genom sin längd (374 sidd. stark Icktav). Ett spörsmål torde dock vara, om fon icke kunde varit dubbelt och mer än heddalt så lång, utan att ämnet derför varit Hvad man kallar uttömdt. Vi mena: grundåsigten är nog klar, men icke så sjelfva planen. Arbetets syftning uttalar sig t. ex. uti dessa frågor i förordet: Äro vi fria? Beherrskas vi af ett oundvikligt öde? Bero vi af våra instinkter och af våra lidelser? Är pligtens lag en ilusion eller en sanning, en uppfinning af menniskor, eller sjelfva uttrycket af Guds vilja? Hvad är denra själ, som vi känna röra sig inom oss? Är det en öfvergående eld, som döden skall utsläcka, eller en odödlig priocip, hvars verkliga framtid är på andra sidan grafven? Att åt menniskoanden vindicera frihet och sjelfbestämning såsom pligtens yttersta grund, såsom hela det andliga lifvets nerf, är förf:s egentliga mål. Till den ändan granskar han inkasten som blifvit gjorda mot viljans frihet och uppställer bevis för denna frihet. Men att i populär form afhandla rent abstrakta frågor, meddela filosofiska deduktioner m. m. innebär stora svårigheter. Man hjelper sig gerna med att vädja till känslan, till allmänna medvetandet o. s. v. Resultatet blir en senscommun-filosofi, som för den bildade skeptikern ingen bevisniogskraft eger, och som ej är fullt begriplig för den stora allmänheten. Just detta intryck torde man röna af ifrågavarande arbete. Tron på den menskliga friheten — säges under rubriken Bevis för viljans frihet — är naturlig för alla sinnen; och detta är så sannt, att Sextus, Aenesidemus, Spinosa, Hume, alla filosofer, som hafva förnekat friheten, aldrig skulle hafva vågat slå vad med mig, att jag icke t. ex. skulle kunna lyfta upp armen tre gånger inom en timme.n Der icke allmänna medvetandet räcker till, citeras Bossuets högstämda vältalighet, eller ock någon annans. Öfver hofvud älskar förf. att vädja till tänkare af den mest olika verldsåskådniug. För förf:s ändamål är detta kanske just på l sin rätta plats — juast det allmängiltiga vill han väl ha fram — men något egendomligt förefaller, att se citater än från Lucretius, än från Leibniz, ofta från Cicero, helst från Pascal — dessutom från Juvenalis, Statius, Ovidius, Tobias, Matheus, Luczs, Seneca och många flera. i Någon gång gripes förf:n af nitälskan attl. grundligt vederlägga en motståndare och öfvergifver då totalt den populära ståndpunkten, för att hvässa sin filosofiska klinga. Vi undra om icke t. ex. kritiken af hr Jouffroys lära (sid. 274 ff.) för flertslet läsare är så godt som ren arabiska. Utan tvifvel inser hr Jouffroy, att det i jagets fevomener finnes intet, som beherrskar och förpligtar viljan etc. etc. Bland saker, som särskildt förvånat oss, äro de många komplimesterna åt katolska trosbekännelsen. Så säges, sid. 164: Den katolska religionen är den enda, som fullkomligt begripit nödvändigheten att egga själarne och att genom materiela tecken rycka dem bort från materien. — — Vi medgifva, att några af naturen för fromhet böjda själar icke hafva behof af denna hjelp, men för det ofantliga flertalet af menniskor är hela denna kultens formalism icke tili öfverlopps. Utan att vara presbyterian, kan man undra öfver dylika utlåtanden af en Juvenalis lärjunge, ty det är icke konstens idealiserande makt här anspelas på; nej, det är — hvilket uttryckligen tillkännagifves — rosenkransar, radband och korstecken. Ewellertid skall förf. säkert slå an på läsare, som äro roade af att sjelfva något tänka. Många fermenta cogitationis stå att finna i detta arbete, inspireradt som det är af den ädlaste verldsåskådning, af de mest högsinta teorier. Den typografiska anblicken är behaglig, priset 3 rår. Den gryende dagen eller Den nyaste reforma-; tionens resultater af F. P. Öobbe. Ötversättning från engelskan. Stockholm 1870. Förf:n är feminini generis. Frances Power . Cobbe, känd som Parkers väninna, har ntgitvit hans skrifter och sjelf författat åtskilligt i religiösa och sociala ämnen. En antydan härom kunde gerna ha fonnits på titelbladet eller i förordet. Den som öfversatt boken tycks emellertid ej tagit reda på hvem F. P. Cobbe var — avnars hade väl ej benämningen författaren öfverallt begagnats. För öfrigt, så godt först som sist: öfverättningen är här och der mycket besynnerlig. Stilen är ofta grufligt tungrodd. Exempelvis anföra vi en sats. Sid. 36 står: Med all sannolikhet kan man förutse, att den reliviösa tankens framsteg skall afsöndra många tillfälliga svårigheter, och att det klara och bevisliga till förmån för läran om detta ämne