Aftonbladet – 9 juli 1870, sida 3

-kom så vägnen ined likkistan, företrädd a fl domkyrkoklockaren; 1 den pfocesslon af släg a tiogar, honoratiores, stater och kårer, sch 2 I följde efter likvagnen, märktes kabinettskam . marherren öfverste v. Knorring, represente. : Irande H. M. konungen, kammarherren frih I I Wrangel, representerande drottningen, kamI Märherreo frih. Ehrenborg, representerand leäkedrottningen; den aflidnes tvenne brorsö-Iner, den ene kamrerare, den andre handlan .i Malmö, grefve Henning Hamilton, bisköj J Annerstedt, f. d. statsrådet frih. v. Ugglas I iustitierådet Olivecrona, riksantiqvarien HildeI brand, generalmajorerne Möllersvärd och Ha zelius, presidenten Åkerman, expeditionscheI fen frih. Foch, expeditionschefen Bruhn, aktuarien Bovallius, professorerne Santeson och Scholander, hofpredikanterne Grafström och Björnström, doktor Rohtlieb m. fl., hvilka vi licke äro i tillfälle att namngifva. Bland akademistaten märktes professoren Elias Fries och franske professorn Mouton. Vid grafven, som var klädd med grönt och blommor, afsjöngos och utdelades följande af professor Nyblom å sorghusets vägnar författade verser: Mel.: Stilla skuggor breda sig i qvälen Troget arbet är som regn om våren, Fyldt med löften om skördars gull: Hell dig, gamle, som med silfverhåren Än af ynglingens nit var full! Hvila ljuft i grafvens kammar! Mödans lampa ej längre flammar, Men förklarad nu din ande stammar Lifsens ord ofvan jordens mull, Manlig heder är som himlabågen, Hvälfver hög öfver dagens strid; Hell dig, ädle, som med Gud i hågen Stod så klar i din lefnads id! Här vid grafven skall det heta: Vill du vishetens lösen veta, Menska, lär dig bedja och arbeta, Ödmjukt manlig i storm och frid. Bergfast tro är som midsommarsolen, Går ej ned uti dödens natt: Stig, du trogne, fram till nådastoien, Knäböj trygg med ditt hjertas skatt! — Skröplig är all mensklig möda, Men der tro och der kärlek glöda, Der skall nådens källa öfverflöda, När till Herren vårt hopp vi satt. Vid grafven utdelades äfven följande af doktor Centervall å studentkårens vägnar törfattade verser: Så stannom då bröder en stund på den gång, Som glade vi gå mot vår framtid, Att egna vår tanke och helga vår sång Åt honom som gaf åt sin samtid Ett minne att gömma, en bild, som sann, Hur tiden än flyktar i fjerran, Skall aldrig förbleknpa, en bild af en man, Som vet hvad han vill, och som vill hvad han kan Och verkar med krafter från Ilerran! Vi älskade honom, ty han såsom vi Fick lära i ungdomens strider Besegra sitt öde och kämpa sig fri Från bämmande bojor omsider, Och visste att, om det än tyckes kärft Att brottas mot vidriga öden, Till hälften man råder för hvad man har ärft, Men att hvad af godt vi oss sjelfve förvärft, Skall följa oss ända i döden. Vi älskade honom, ty orädd och klar Han sade sitt ord, när det höfdes; Hur hastigt hans bana mot höjderna bar, Af smicker hans ande ej söfdes; Och orörd i stridernas vilda Jarm, Han vek ej för ifrande ropen, Han stod, om ock ensam, försonlig och varm, Men fri, och höll qvar med sin kraftiga arm Den tygel behöfvande hopen. Vi älskade honom, ty penna och bok Han brukte med ridderlig heder, Den sak som var rättvis, den form som var klok Dref honom till kämparnes leder; Haos vapen var sannving och kraft hans sätt, Han tålte ej sjukliga drömmar, Men felte ban stundom, han böjde då lätt Sitt grånade hufvud och mildt gaf han rät Åt meningens mäktiga strömmar. Vi älskade bonom, han gjorde oss godt Och delade våra bekymmer; Tor mången en maning, en eggelse fått Af ögon, som döden nu skymmer, Hur mången, som trycktes af sorger och nöd, Af honom blef hjelpt till det bästa: it hungrande hade beständigt han bröd, Åt stapplande hade beständigt han stöd )ch vänliga råd åt de flesta. 4 L Å Vi älskade honom, ty ungdom var kär ; rör åldringens lifliga sinne. j ja! ännu, sen han oss har lemnat, det är 1 Jårt bästa och vackraste minne, l Iur ofta och gerna på lugna drag . Med finhet ett leende spelte : Af djupaste godhet och ädelt behag; : fs l I 1 6 Iur ögat sken upp som en ljusnande dag, Vär ungdomens tröjder han delte. ramåt nu I bröder, framåt på den gång, om glade vi gå mot vår framtid! i egnat vår tanke och helgat vår sång It honom, som gaf åt sin samtid itt minne att gömma, en bild som sann rklarad skall bo i vårt sinne; Ju låtom oss lofva, att vi som en man rörsöka att blifva så gode som han: Så hedra vi ypperst hans minne! l — Patemt. Kommerskollesium har tillagt