Aftonbladet – 9 juli 1870, sida 2

jom henne. Jag var ett litet barn, då hon en gång var här och helsade på, och mina mionen omheune inskränka sig till en stor näsa och ett vackert löshår. Att döma efter hennes brefn, inföll Agatha, föreställer jag mig att hon måtte vara ett särdeles känsligt fruntimmer, beskyddar konster och vetenskaper... åtminstone umgås många litteratörer i hennes hus och hon skrifver sjelf poeiuer och npoveller ; och Agatha tog plats på en låg taburett; sträckande sin lilla hand retsamt fram mot Lucy, som lugnt och ömnaktigt bliokade mot henne, fortfor hon: I hennes bref till min man frawmlyser det land, som om hon tröttnat vid Stockholmsivet och längtade hit. Mycket allvar ligger det nog inte under denna längtan, afbröt Martina, ty hon har i tre års tid varit enka och således haft tändighet nog, för att kunna följa sina iospirationer. Da ser ständigt något annat än andra, sade Agatha med ett litet klingande skratt. Att bli dupe, anser jag inte vara någon förtjenst. Men jag påstår att du ändå snart nog låter dvper2 dig till att skänka bort ditt hjerta! Någon törfattare deruppe i Stockholm. Eiter någon baron, inföll Helene, den der baron Raben...v Martina har tör mycket förstånd till att fästa sig vid en enfaldig narr, sade Agatha och betraktade sin satinklädda fot, som besäref en halfcirkel på den brokiga mattan. — Var inte för säker... han har väckt mitt i , och den unga flickan böjde sitt hafvad med en kokett rörelse. Dat är scada att da 1! Jag skulle vilja sa huru er ömma låga kommer att vi dare utveckla sig.