Aftonbladet – 8 juli 1870, sida 2

Estancelin : Nationen hade borttagit titlarne. ouis och Robert af Orleans äro tillräckligt ackra namn för att kuna umbära titlarne. Mycket bra! mycket bra! på venstra sidan.) Ollivier: I den nuvarande petitionen ser jag den tystnad, som iakttages rörande den nuarande regeringen, hennes ursprung, de stora ng hon utfört, en indirekt protest (oväsen f venstern) eller, om I så viljen, en icke tillicklig bekräftelse i afseende på de nuvaande förhällandenas legitimitet. Men jag vill j vidare yttra mig härom; jag antager, att rinsarne icke äro några pretendenter, att de rkänna den en gång tillkännagifna folkvilin och hädanefter endast vilja bli Napoleon 1:s kejsarikes simple undersåter. Jag medifver allt detta, men allt detta skulle icke ;rmå att tillåta petitionens hänskjutande till pgeringen. Jag vill säga er hvarföre. Emean det finns förhållanden, som äro mäktigare a den personliga viljan, emedan, utan att i ingaste mån öfverdrifva, det icke finns nåon man med sundt menniskoförstånd, som ej kall säga, att om grefven af Paris vore i rankrike, skulle många, få eller blott en ch annan person finnas, som skulle tilltala rinsen med ordet sire. (Talaren afbrytes, kratt af venstern.) Estancelin: Man har aldrig gifvit grefven f Paris titeln siren. Ollivier: Eller, om I så viljen, som skulle alla honom konung, skulle ställa honom id sidan af den, som nationen kallar kejare. Skall ur denna ställning en fara uppcomma för samhällsordningen? Nej! Om vi rodde på faran, skulle vi tillstå det; ty skryt vagnar regeringen lika litet som den enskilde, ch mot den fara, vi se, skulle vi anropa ert vistånd. Men hvad vi tro på är oroligheter, ordningar, agitationer (Starka bifallsyttrinsar). Då man talat om det senaste uttrycet af nationalviljan, så torde man väl tillåta oss ätt beteckna dess karakter. Vi tro cke, att det helt enkelt betydde en hyllning it ett stort namn och konsolideringen af en ndividuel makt; vi tro icke, att denna ofantiga folkomröstning var ett slags folklig nåd eller ynnest åt den makt, som afslutat ett förflutet handhafvande af makten. Nej, m. h., det ligger någonting storartadt, någonting upplyftande i denna förklaring af ett folk, som i sin helhet stiger fram för att tillkännagifva sin vilja; det var en åt Napoleons arfving gifven fullmakt att upprätthålla ordning i Frankrike (ja! ja! mycket bra, mycket bra!), men likväl genom friheten. Desse bönder, som med sina röstsedlar lemnade sina stugor, lyssnande till eo ingifvelse, på förtjensten hvaraf iogen kan göra anspråk, ty handlingen skedde af fri vilja, desse bönder ha i dag upprepat hvad de redan för 20 år sedan uttalade, nemligen det ord, som den i landsflykt kringirrande store florentinske skalden Dante utropade i Italiens alia städer, detta ord, som författarne till satiren Menippee läto i tindrande bokstäfver skimra tör det i tvedrägt utmattade Frankrikes ögon, detta ord, som alltid åter förnimmes efter oordningarna, efter omstörtniugarna, är: fred! fred! fred! (Mycket bra, mycket bra!). Välan, på själ och samvete, utan att låta hänföra mig af någon känsla af tillgifvenbet eller svaghet för den, som jag tjenar, och cj heller af något bat mot dem, som jag ej känner och för hvilka mitt hjerta hvarken har hämd eller förlåtelse, endast lyssnznde till en patriotisk känsla, i det jag gör mig till tolk för de massors stora röst, som gingo ut och sände sitt ord ända till css, säger jag: vi kunna icke bevilja er petition, ty Frankrikes stora folk förbjöd det, då det ropade fred, fred, fred! (Larm af venstern; lifligt och låpgvarigt bifall af högern och centern). Nu erhåller Jules Favre ordet och börjar med att protestera mot jusitieministerns yttrande, att landsförvisningslagarne äro nödvändighetens och till och med den sociala rättvisans lagar. Derefter uppträder han mot den doktrin, enligt hvilken ministern ställer sin ansvarighet under skydd af folkomröstningen, hvilken han förtalat. Dynastierna kunde anse sig böra oförsonligt hata hvarandra, men om man åberopar en folkomröstning för att ratificera våldsamma åtgärder, vanställer man dess karakter. Vidare förklarar talaren sig emot. de neutrale. Hans rnuft säger honom att han måste tala och sta. Diskussionen kastade dager öfver regeringens politik. Prinsar, som bade fogat sig efter nationens vilja, begärde i dag att få återvända till sitt iand; de underkasta sig lojalt, det bevisar just deras begäran. Ministern afvisar dem; men det tycktes talaren, att om någon funnes, som ej egde rättighet att sätta sig emot petitionen, så vore det chefen för regeringen. Om han frågar sin förflutna bana, måste han antingen tiga eller göra sig till deras försvarare, som begära den rätt, man förvägrar dem. Ollivier: Jag har icke såsom ni den förflutna bana, hvarom ni talar. Guyot Montpayroux: Hr Jules Favre menar kejsaren. Jules Favre: Ni har gjort er skyldig till någonting ännu betänkligare. Ni har ej röstat för lagen, men ni fordrar hans upprätthållande, när han ej längre är nödvändig. Ar 1848 tog nationen makten i sin hand och gaf sig den regeringsform som hon tyckte passa sig bäst. I detta ögonblick begärde en prins, en pretendent, som två gånger anfallit landets säkerhet och dess lagar, afskaffandet af den lag som landsförviste honom, på samma gäng han heligt förband sig att lefva som simpel medborgare i sitt fädernesland. (Stark rörelse i salen.) Hans begäran uppfylldes, och den man som man sålunda tillät att atervända till Frankrike borde följaktligen vara den siste att fordra Jagens upprätthålRNE ——————— Jag slår vad att han grubblar på mina