Aftonbladet – 8 juli 1870, sida 2

ounkt ministerens. På mr Cretons interpellaion svarade storsigillbevararen mr de Royer: Vi äro ense i principen. Om landets ställing tillät det, skulle regeringen sjelf hafva reslagit denna lags upphäfvande. Det är endast känslan af vår pligt och den ansva-;j vighet landets intressen pålägga oss, som kan ifva oss mod att bekämpa ett sådant förslag. Hvar äro nu farorna, pretendenterna, konspiratörerna? Söken dem bäst I kunnen! ären domare och edsvurne. I hafven att löma fyra oskyldige. (Reklamationer från lere bänkar. Från venstern: bra, mycket bra!) Om det nu vore fråga om att införa denna lag, som I nu kanske kommen att bibehålla, skulle ingen bland eder rösta för den. Ingen minister skulle föreslå den. Ty man skulle då icke kunna förutskicka några andra motiver än dessa: Sedan tjugu år hafva prinsarn2 af orleanska huset lefvat utom Frankrike, under det de respekterat sitt lands lagar. Men emedan de kunde få lust att återända till Frankrike, behöfva vi en lag som förbjuder dem det. Jag vädjar till eder vishet och eder högsinthet. Är någon fara för handen? Om jag trodde det, skulle jag nu icke stå här. Men det är ingen fara för handen, intet skäl, som kan nödga eder att med edra röster bekräfta dessa grymma ord i betänkandet: en onyttig envishet. Härefter uppträdde Esquiros för prinsar-, nes hemkalisnde, emedan det var ea principfråga. Han såg i det hat, hvarmed de särskilda dynastierna förfölja hvarandra, en or lärdom för foiken. Republiken ensam orde ett undantag, då hon hemkallade Boarterna. (Tal. afbrytes i olika syftning.) dock en stor ära att ha dukat under på et för det rätta. Esquiros försvarade n förstår, hvad man vill säga; hennes Imod hade bekommit henne illa, men det fn MM OA SR Rn Le DA DD AR RO tt KA AA AR mA ku få ; sarnes, utan mensklighetens sak. Såf. d. landsförvisad — så slutade han — röstar jag emot förvisningen; såsom proskriberad den 2 December röstar jag emot proskriptionen. Mot prinsarnes återkomst talade deremot Martel (tillhörande venstra centern), emedan den kunde bii farlig för landet. Estancelin begärde i anledninvg häraf, att om någon fara verkligen funnes, regeringen då skulle meddela bevis derpå. Nu stiger Ollivier upp på tribunen och påstår att börja med, att frågan icke gäller personer, uten en stor socialt-politisk lag, som är grundvalen för hvarje regelbunden regering, och hviiken väl kan vara till men för individerna, men icke är riktad mot dem; det är icke en proskriptionslag, utan en den sociala nödvändighetens och rättvisans lag. Den har ej biifvit utfärdad af den nuvarande regeringen, utan af republiken. Denna hade visserligen öppnat porten för Bonaparterna, men deremot stängt den för det orleanska huset. Garnier Pages: Vi ville äfven, att den prins, som uppträdt såsom president, skulle utestängas. Esquiros: Det var dagen efter en revolution. Ollivier citerar nu den berättelse, som hertigen af Broglie år 1832 afgaf beträffande -bourbonernas och bonaparternas förvisning och hvari yttras, att det vore nödvändigt att hålla vissa personer aflägsnade för att förekomma oordningar. Må vi vara uppriktiga -— tillade ministern — och säga, ett om man tillhört en af de farilj fa sowr regerat Frankrike, är det icke m att man, till och med om man ville det, äter kan bii simpel medborgare. Om man i sin vagga fonpit spilrorna af en krona, har man icke rättighet att återvända till det land, som krossat kronan. Visserligen äro de prinsar att beklaga, som befinna sig i denna ställning; de äro oskyldigs, jag vill medgilfva det; men om de äro oskyldiga, så äro de också solidariska; det arf, som öfvergår på dem, är odelbart, och om de äro arttagare af den förflutna tidens storhet, hvilken på samma gång är en framtidsförhoppning, så äro de äfven arftagare af den nuvarande tidens olycka. Daniel Wilson: Det är ena familj, som förbannelsen drabbat. Ollivier: Nej, det är icke en förbannad, utan en privilegierad familj. Äfven Berryer sade, att det ej funnes plats i Frankrike för en afkomling af denna familj. GuyotMontpayroux: Frågan gäller den gudomliga rätten, Ollivier: Frågan gäller ej blott denna, utan äfven bourbonernes båda linier. Ty Berryer säger: Om någon af dem erkände lagen; om någon af dem sade: Jag är medborgare alldeles som alla andra; jag är icke mera konungens son, arfvinge till den äldsta tron på jorden; jag är en simpel privatman; jag eftersträtvar alla embeten i staten, jag vill ha ett befäl till lands, till sjös, i församlingarne, jag vill göra den andres auktoritet stridig o. s. v., då är det oordning, ni utgjuter öfver landet. Hr Estarcelin har sagt oss, att prinsarne vilja återvända såsom simpla medborgare. Jag tror honom, ty jag anser hoöom för en sannfärdig man. Men jag invänder, att i det dokument, hvarom han talar, står ingen enda rad, intet enda ord, som innebär ett uppriktigt och bestämdt antagande af den samhäilsordning, som är rådande i Frankrike. Då I talen om den förflutna tiden, mäste jag äfven anmärka oiikheten mellan prinvsarnes petition år 1848 och den, som de nu insändt till lagstiftande kåren. Då undertecknade de blott sina familjoamn; de hade utelemnat sina dynastiska titlar. AE och detta hennes jägtande efter nöjen och