Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 2

NN RRNNRR RR RNNR SIRENEN RASA teRNR NRA ANNR Renee ann icke hade någon bestämd form och som uppsteg lik en hägring efter de oroliga tankar som före hennes giftermål hade fallit så tungt i vågskålen, när hon stundom reflekterat öfver sin egen rioghet. — De uppstodo som sagdt också nu, sedan den första förvirringen öfver hennes förändrade tillvaro förbytts till en mera sansad verklighet och hon började känna sig som Helene Denkwart — som den gifta qvinnan. — Det var en sanning: hon fick vara i Edvards närhet, ingen makt kunde skilja henne från bonom, och ändå frös hennes bjerta och hon kände sig nästan sorgsen; och öfverlemnad åt sig sjelf, som hon ofta dagen i ända kunde vara, hade hon god tid att hängifva sig åt dimhöljda grubblerier och en viss fruktan, som nu likväl var grundad på ett faktum: några löst framkastade ord af ett par sqvallrande tungor, och dem hon midt under en konversation med en gammal militär hade uppsnappat. — Hon kunde icke gå rakt fram till sin man och fråga om han en gång så högt hade älskat Agatha, att han — kanske stödjande sig på äldre förbindelser — velat tvinga henne att bryta sin förlofniog med grosshandlar Denkwart; — nej, hon kunde det icke! — Hvad berättigade henne att intränga i detta förgångna, när Edvard sjelf icke vidrörde det och när han, framför allt, ständigt visade henne en lugn, omhuldande uppmärksamhet. — Men om han så nyss och så högt älskat Agatha, huru kunde han då vända sig ifrån henne, för att direkte fria till en apnan! På detta sätt förlorade sig den unga frun i ändlösa funderingar, medan bon icke kunde låta bli att observera Agathas och Edvards förhållande till hvarandra, och hvarje dag erbjöd sig dylika tillfällen. — Än var det någon soupå för de nygifta, än en dejeunå, till hvilka, det är sannt, Edvard