Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 2

TR Er Tr — . folkets val. Inen mig om, att den deputerade som för 20 låterkallande med långa års landsflykt fick I plikta för sitt deltagande i sådana debatter. mal studiekamrat till de orleanska prinsarne, undras klokhet och mederätion. — Derför kulle vår politik vara bristfällig, om ej henes fredlighet stödde sig på en imponerande krigsstyrka. I förebrån oss att vi ej väpna hela nationen. Jag vill då här endast säga, att kriget i våra dagar är en djup och omfattande vetenskap, och attlandets säkerhet : endast bör atiförttos åt väl ötvade, discipli-!589 neräde armber. (Ihållande bifallsröp.) I ta-y, len om de svåra bördor öch lidanden som militärväsendet tillskyndar landet. Veten Ilfa hvad som för en nation är det svåraste aflic allt? Det är att i det ögonblick då det be-lre höfs ej ha en fullständig, stridsduglig arme. Hvarför kostade det nordamerikanska kriget så mycket blod och så ofantliga stimmor? Hvartör varade det i fem år? Jo, emedan det var ett krig, ej emelian öfvade och regelbundna armeer, utan af det ena folket mot det andra? Hvarför beredde Sadova veriden en så stor öfverraskning? Emedan man var oförberedd i Wien, medan man var örberedd i Berlin, Det är genom brist på j förutseende som riken gå under. se De teorier af hvilka I låten muta eder äro långt mindre menskliga än I tron. Humaniteten fordrar att kriget föres med insigt och energi. Man förebrår mig att jag i förgudåt Napoleon I. Jeg har aldrig förbisett hans fel, och i hans historias sista del har jag sagt, att han gaf skådespelet af ett snille som förlorat sjelfbeherrskningen. Men det är mitt lands stora intressen som alltid hänfört mig. Jag kan derför ej förebrå mig att ha förgudat den råa kraften. Jag vidhåller blott, att en stor nation äfven i fredstid bör ha sin krigsskola. När man ej för-17 står att räkna, får män både dåliga armbter ; och dåliga finanser. Må man ej tro att när s man har en fredsstyrka af 400,000 man, man äfven har 400,000 man att skicka i elden, Hälften måste dragas derifrån. Jag ber er derför i landets intresse ej tänka på en reduktion af utskrifningsoch effektivstyrkan. Vi befinna oss i en politisk situation som fordrar den uppmärksammaste och allvarligaste hållning. Låtom oss ej glömma Sadova! Man bör ej neka oss en armå, som vi förr kunde ha undvarit, men som vi ej kunna undvara efter Sadova. (Ihållande bifall från majoritetens bänkar.) Knappt har den ena stora debatten slutat förr än den andra redan tar vid. Paristidningarne för den 4 på morgonen innehålla nu äfven redogörelsen för lördagens debatt i fråga sm de orleanska priiisarnes petition. i binba för dagen endast meddela en del af det yttrande som dervid hölls af Estancelin, den ene af hufvudtalarna och den varmaste försvararen af prinsarnes anspråk. Han yttrade: Innan jag i denna diskussion begärde ordet, frågade jag mig sjelf om jag icke skulle göra bättre i att tiga. (Sorl. På högra sian: jo! jo! Reklamation på venstra sidan.) Mitt svar på edert sorl är detta: I påminun set an sig de år sedan begärde de bourbonska prinsarnes Men min tvekan varade icke länge. Gam har jag med dem underhållit personliga förbindelser, hvilka jag här hvarken behöfver rättfärdiga eller ursäkta. Min tystnad skulle vara feghet. (Mycket bra!) Hvad jag här känner torden I alla hafva erfarit. Jag har ytterligare frågat mig, om min fullmakt och min ed tillåta mig att tala, och om det är laglydige medborgare eller upprorstiftare, för hvilka jag begär inträde i Frankrike. Det bästa svar härpå jag kunnat erhålla är det regeringen nyss gifvit: regeringen säger ingenting, emedan hon har ingenting att säga. Men nu till saken. Monarkien har i Frankrike framträdt under tvenne former, såsom ärftlig genom gudomlig rätt och såsom ärftlig på grund af Grefven af Chambord är det högsta uttrycket för den förstnämnda principen, och hvem vet, om icke denna monarkiska tradition en dag J kan blifva Frankrikes sista tillflykt? (Sorl.) Men grefven af Chambord, har mr Berryer sagt, kan endast såsom konung göra sitt inträde i Frankrike! De orlcanska prinsarne deremot hafva erkänt folkstyrelsens konseqvenser och icke gjort. anspråk på några andra rättigheter än såsom medborgare. — Prinsar genom börden äro de medborgare till hjertat. I hafven sett dem på skolbänkarne vid sidan af sina jemnåriga. Ännu helt nyligen var en af deras forne lärare minister under den nuvarande regeringen. Deras kamrater finnas inom armån, inom administrationen. Efter att hafva mottagit utmärkelser, om hvilka många täfiat med dem, men som ingen bestred dem, skickades de till armån. Deras befordran gick hastigare än andra, men de utsatte sig äfven för större faror. Om de alltid intogo främsta sig förtjenta revolutionen. latsen, leraf! Hertigen af Aumale och prinsen af Joinville öfverraskades i Afrika af underrättelsen om Februari, hade de genom sitt mod gjort Den förre kommenderade en armå af 60 å 80,000 man. Han var ung och tapper. Det hade kunnat vara en frestelse för honom att vädja r till sin arm och försöka återupprätta sin faders -I tron. Men det var en bild som framträdde för hans själ, bilden af Frankrike, hans fädernesland och moder, på hvilken han icke ville bära blodiga och helgerånande händer! (Mycket bra!) Detta var kanske ett fel! Men jag vågar icke klandra honom derför, ty det härrörde från en upphöjd känsla, kärleken till fäåderneslandet. (Bra, mycket bra!) Han nedlade sitt svärd, fattade pennan och skref till armn detta så rörande afskedsbref, i hvilket han säger till soldaterna, att han i sin landsflykt icke skulle upphöra att egna sina välönskningar åt Frankrikes ära och lycka, och isyanerhet anbefaller dem att blifva fäderneslandet trogna. Man skulle kunna tro, att detta endast var en tjuguårig ynglings känslor. Men då konung Ludvig Filip fick del af detta bref, hade jag den äran att vara hos honom, och han underströk med tecken till gillande hvart och ett af de märkligare ställena i brefvet och sade till mig, då han slutat det: Endast detta språk var Aumale värdigt. Och då jag tog afsked af den gamle konungen, bad han mig, uppmana några vänner att troget tjena sitt and. Detta råd följdes af många af den gamla mo: narkiens fordne tjenare, ty något orleanistiskt parti finnes icke. Men kan man icke hedra denna familjs mod och dygder, i hvilken enligt det bekanta ordspråket alla män äro tappra och alla qvinnar lysa? (Mvalkat hrea!yV