Aftonbladet – 4 juli 1870, sida 2

ändå med, som äro svåra nog att lägga bort. Den stackars Hulda får ha stor fördragsamhet med mig, fortfor han i det han vandrade fram och tilibaka, ungefärligen med samma fria min som en ivackorderad, hvilken icke kunnat erlägga det vanliga förskottet. Mina händer domna alldeles under åen här tunga brickan, sade fru Elders, i det hon satte framför herrarne en karafin och glas. Derpå tog hon åter plats isoffan, medan de små fisgrarne spelade mot bordsskifvan, under det hon med en viss istadighet betraktade dem. Skål, Fritz! välkommen gamle gosse! Skall! du inte klinga med oss, min engel? frågade kaptenen, i det han hastigt kryade upp sig. Jag dricka pounsah! Hvad tänker du på? sade fru Elders, i det hon betraktade sin mans hufvud, likasom befarade hon att hans förstånd lidit något sorts afbräck, unter det hon alltmera förgjönk i en iskall vär. lighet Um du bara ville försöka en gång! Men ritz, hvad tycker du om den der lilla banlen, och kaptenen fattade sin hustrus motträfviga fingrar, i det han kysste dem. Jag får undanbe mig sådana dumhöters, ade Hulda, icke utan ett visst bryderi. En skål för den der lilla henden! Jag ar, vid Gud, aldrig sett maken! Hulda bevärdigade sin mans vär för förta gången med en blick. Han syntes helt ng, kanske knappast tjuguåtta år; de mörka gonens glans var matt och de voro balft lolda under de svarta ögonhåren, den raka äsan, den låga pannan och; den fint formae munnen; ötver hvilken det låg ett obeiutsamt uttryck, gaf åt hans ansigte en vinlig vekhet, som särdeles tycktes behaga: lulda Elders, ty hon smålog mot honom. (Forts.)