Aftonbladet – 4 juli 1870, sida 2

sade kapten Elders hastigt inom sig fördömande det gästfrihetssinne, som så ofta onöligtvis stack fram och som Jände honon sjelf och bans fru till stor förargelse, mer vi skola ofta träffas, det är afgjordt. Mir söta vänl han vände sig nu direkte mot sin fru med en min, sem skulle hedrat hans j militäriska bjeltemod, i händelse han stått I framför en fiendtlig breche, jag fruktar du fått vänta lite i qväll på mig! Hvad gör det? Bry dig inte om mig! Om hvem eljest, min älskade! Slå dig ner här bredvid min hustru, Fritz! Låt mig se, det är fem år sedan vi råkades! Minns du skoltiden, gamle kamrat! Jo, jag har nog i minne hvar gång du vänskapligt pga e upp mig. Jas fru Elders, Frans hade ibland ett riktigt berserkaraseri Hade han? sade Hulda och höjde något på sina buskiga ögonbryn, i det hon knep ibop sina tunna läppar. Dertill var han hela sju åren äldre än jag... och efter bastonadtiden... Ja, det var en glad tid, på heder, var den inte! Så hedrade han mig med sin vänskap, sade den främmande, som uteslutande tycktes sysselsätta sig med värdionan, Snälla Frans, jag tror du glömt att stänga till tamburdörren... Förlåt, min engel! Hm... ett litet glas pounsch skola vi väl ha, medan vi vänta på Smörgåsen. Hulda reste sig långsamt upp och seglade ut till ett närbeläget rum, derifiän ett skramande då och då förkunnade att hon med goa händer iordnivgställde förfrisknivgen. Ja, jag tackar Gud att jag lemnat ungsarlslifvet, sade kapten Elders, som gerna alade om sin lycka, en hop ovanor följa i