Aftonbladet – 2 juli 1870, sida 3

champagne, hvarefter hon började upplifva gamla minnen och gick omkring och talade om hafsbottnen och salig Bernard; medan herr Denkwart och herr Kahn med högburna hufvuden och stelt blickande pupiller gravitetiskt sade hvarandra, att de kände sig utomordentligt plada och lyckliga öfver den ipgångna slägtförbindelsen. Bertha Denkwart omfamnade fru Kahn och bedyrade gråtande, att ehuru elände och olycka voro så vanliga i äktenskap och man der oftare plöckads törnen än rosor, så hoppades hon dock, eftersom Edvard ändå var en Denkwart och otur i den familjen rentaf hörde till det otroliga, att den ingångna förbindelsen skulle göra ett sorts undantag i den allmänna beklagliga ordnisgan och Edvard och Helene bli ett särdeles lyckligt par. Derefter började hvar för sig hålla små uppbyggliga tal, och i detta kaos af stela och högtidliga eller lifliga och excentriska känsloytt bief det uvga paret några minuter inträngda I ett litet ruw, der en blåskiftande lampa kastade ett matt skimmer. Helene kände sig så trygg der hon stod bredvid honom, som hon högst af alla älskade och ärade och i hvars vård bon lemnat hela sitt lif. Hon stod nägra sekunder med nedslagna ögon och undrade hvad han väl skulle säga eller göra, om han skulle taga hennes hand eller slå sin arm om hennes lit och draga henne sakta till sig. Men han talade icke, rörde sig icke och vände icke en enda biick mot gin unga bu stru, som fortfarande syntes lika lugn, medan de små fingrarna oroligt lekte med den skira slöjan, hvilken nu nästan fallit öfver hennes ansigte, dä hon tog ut några hastiga steg, för att gå in till det öfriga sällskapet. Måtte du aldrig ångra ditt förtroende till mig, Helene, sade Edvard, som såg upp vid