Aftonbladet – 1 juli 1870, sida 3

allt hvad det i otehag och förargelse ännu kunde ha att bjuda på! Han byggde inga luftslott, han tänkte knappast på tramtiden, han lät hvar dag ha sin egen omsorg. Så satt han vid sin unga fästmös sida och timmarne förgingo, och fastän han icke förbytte dem till minuter, så gingo de dock, medan Helene lyssnade på hans mer eller mindre genialiska reflektioner, om lifvet i allmänhet och tingens estånd, eller om hon var nöjd att få gul damast i salongen eller om hon hellre ville ha körsbärsfärgadt schagg, eller någon annan bosättningsfråga, hvars detaljerade afhandling man börjat straxt efter förlofningen. Det är bäst att vi gifta oss hastigt och lustigt, hade han sagt, du kan eljest ledsna på mig, vända dig till någon behigligare... flickor äro så ombytliga. Du menar väl männen, hade hans svärmor invändt. Edvard säger så, mamma, derföre att han inte har någon riktigt god tanke om oss... jag må undra hvem som inspirerat dig en sådan der misstro? Jag borde med en lång förlofniog bevisa dig, att vi äro bättre än du inbillar dig. Vi ta det säkra för det osäkra, om du inte har ot deremot, Helepen, hade han skrattande svarat. Och dervid blet det. Man sydde från morgon till qväll på utstyrseln, man rullade upp tygstycken, man valde bland mönster och färger, och Helene såg tankspridd på det rörliga lifvet omkring sig. En känsla likasom vid någon angenäm dröm, då man är rädd för att vakna, hade bemäktigat sig henne. Hon hade svårt för att tro på en lycka, som så uvän tadt, midt under hennes mörkaste grubblerier, irat upp. Hon vände sig ifrå hurudaat ett sannt äktenskap väl kunde vara,