Aftonbladet – 1 juli 1870, sida 3

Se huru solen tittar in, anse det som et svar, lilla du, och var inte så förskräcklig hjertnupen, bad Martina. Din tid kommer nog ocksål! Tackar! Vet du hvad jag trodde., sade Agatha och ordnade vecken på några draperier, i det hon gaf Helene ett litet leende ögonkast Jo jag tänkte i förstone verkligen att Martina skulle knipa bort vår doktor... han var så uppmärksam, konversabel... Och gjorde mig sin kur. Åb, om inte just det... Så gjorde jag den kanske åt honom. Ja, nästan... Men kom nu ingen och säg att lilla fästmön längre ser blek och klen ut!, afbröt sig Agatha, vändande sig till Ielene, som stod stilla framför en landskapstafla. Ja, du har emellanåt en färg, som klär dig charmant! Helene sökte småle. Men en ångestfull känsla, en känsla, som stod i samband med hennes egen ringhet, sammantryckte henne. Ja, det är sant, före frieriet hade Edvard knappast tyckts observera henne! Detta hade aldrig förekomsmit henne så klart som nu. Hon gick förstämd genom rummen och lyssnade tankspridd på det oupphörliga pratet omkring henne, under det hon blickade på Martinas sträalande ansigte. Hvad var det för en ond och häftig känsla, som stack till i hennes bröst? Hon bad Gud, att aldrig mera få känna den och vände sig hastigt om och kysste Martinas kind. Hvad nu? Kysser du mig för att jag sade, du får ett präktigt kök. Vill du då bli en mäktig regentiona öfver vispar och slefvar.. Jag vill be Gud att bli viktigt god och snäl Inneslut dina ofullkomligbeter i litanian!