Nyheten om Edvard Denkwarts förlofniog träffade Agatha morgonen efter en bal, der de nygifta för första gången efter sin flyttning till staden hade sett sina vänner hes sig. Det hade varit en lysande fest, som comme-il-faute hade börjats efter klockan nio och slutades straxt efter midnatt. I ett stort rum, der jjusgrövt och guld utgjorde grundfärgerna, satt Agatha framför en brasa i en lätt morgondrägt. De bara runda armarne skymtade halfbetäckta fram under skira spetsar och mouselin. Hon virade mellaa de fina fiograrne det svarta, glänsande håret, som vårdslöst föll ned öfver panna och hals. Morgonen bröt sig grå emot eldskenet i den breda kaminen och kastade en halfskum dager öfver den ena hälften af hennes fina gestalt, medan den andra, öfvergjuten af den gulaktiga lågan, framträdde i sin friskaste och lifligaste kolorit. Hr Denkwart satv tätt bredvid utsträckt i en emma och följde de små lätta rörelser hennes hufvud beskref, di bon fästade upp sina lockar, och han lyssnade till hennes glada småprat: Och den käre Edvard gifter sig således, Anton, sade hon och lutade sig fram emot brasan, — ja, att den der iilla bleka flickan skulle knipa bort honora! — Det är ett rätt bra parti, hon är enda