AGATHA DENHEWART.) EN FAMILJHISTORIA ARP SELVIA. Edvard Denkwart lutade sig ned öfver hennes blonda hufvud och slöt henne lätt och beskyddande intill sig. Hans så länge hysta fördomar, de skrankor af tvitvel och misstankar han rest upp meilan sig och qvinnan, försvunno nu ett ögonblick. Derpå lät han armen plötsligen sjunka. Den lit han började sätta till den unga varelse han nyss slutit iotill sig, var den icke grundad på en illusion, som skulle lika hastigt försvinna, som de af alteration uppjagade rosorna på hennes kinder? — Kanske han låtit hänföra sig till ett oklokt steg — det säkra var dock, att han åtagit sig något, som alltid skulle bli en börda och ett band, haru han än månde vända da saken. Ja, i och med detta samkade han sig kanske en skuld, irig skalle kunna honorera. Han skulle aldrig kunna återgälda hennes kärlek. li på honom utan att förstå de rna i hans ansigte — hon ans händer emellan sina och skiftande rö behöll en ar sade halfhögt: Då du började tala till mig, voro dina ord så oväntade, att jag knappast vågade fatta dem, och det är ännu som om jag inte falit kucde tro att jag skall bli din hustru. Det solsken, som lägrade sig öfver Heleres lif, spred sin glans öfver den kulna himmelen och strödde sitt guldskimmer på de våta gatstenarna, de blåfrusna fotgängarne och de ) Se A. B. M 129—147,