ket i svart, men ser du, är man olycklig, så tror man att ingen i hela vida verlden kan ha det så tungt och svårt, och är man lycklig, så inbillar man sig vara oupphinnelig. Ja, min käre vän! här sitter jag så lugnt och och godt och föreställer mig vara skyddad från allt ondt. Nej, inte från allt, det är sant! Jag har ju skänkt bort tyg till ett dussin flanellkoltar åt Cornelias fattiga, och jag har sjelf lofvat att sy dem i dag. Det der är då ett riktigt tråkigt göra; men när man vill anses förträfflig ... så! Var god och släpp min hand! Cornelia är här i draget och Hulda Elders med... jag vill vara i full verksarshet då de komma... de skola beundra mig! Du är behagsjuk, min söta! — Herr Denkwart kysste Agathas kind och betraktade med strålande ögon hennes oskuldsfulla ansigte, som lutade sig fram emot honom, medan hon eftertänksamt stödde hakan mot hans axel. Ja, gaf jag inte ett bevis derpå inatt!... Låt mig se, — hon började räkna på fingrarna, — jag dansade med löjtnant von Walter två polkettor, med major Stolz, två frangaiser — ja, det var inte utan att Hulda Elders blef svartsjuk, när han också kom och ville valsa med mig. Vår tillställnipg var verkligen lyckad men så har också ingen en så utmärkt lokal som vi,. Hon reste sig upp och gick in i ett närbeläget rum och kom tillbaka med hela famnen full af tjockt flanell, som hon kastade på divansbordet. Usch, det här tunga gråa tyget! Cornelia skall minsann få hjelpa mis att sy på det — ensam blir jag inte offret. Men huru det är, tänker du ändå inte på att uteslutande ha roligt, sade br Denkwart, som med ett mildt ögonkast följde hennes mjuka rörelser. Åh nej, jag tänker också på att jag sjelf