jemnbyggda kajerna representerade ett ordnadt sanmbällslit och stelt och högtidligt böllo vakt. Ja, hon behörde efter detta icke kämpa för att nå något ovisst mål; hon var lycklig, skulle förblitva det, och den sällbet hon kände i sitt inre skulle hon också sprida omkring sig, och genom en ständig uppmärksam tillgifvenhet atbörda sig den tacksamhet hon hyste mot herr Denkvart. Agatha hade en gång sagt: jag är nte god, men hon hade åtrå att bli det, itminstone tyckte hon så, der hon nu satt och stödde sis mot sin makes bröst, under det hon snodde de tunga lockarne mellan a fingrar. Tänk på huru fattig och förtryckt jag har varit, och nu, återtog hon, medan henes blickar ströko förbi de i en underbar dager skiftande landskapsmålningarne, de melaljoogformade speglarna, mattorna och de tunga silfverprydnaderna på kaminfrisen, — får jag inte alit hvad jag vill... borjag inte som en en drottning, och du, Anton... du har mig kär! En stackars Cendrillon kunde nte känna en större glädje och häpenhet öfver sin förvandling än jag. Men det var sannt det var ju inte längre om mig sjelf ag ville tala men jag är nu en gavg on. egoist ... vill säga en verklig vis. — Var snäll och skjut pallen fram under mina fötter. Ja, Helere kommer bestämdt inte utt som jag bara tänka på sig sjelf... det ir egentligen dumt at henne! Edvard och Helene! Jag vet inte hvarifrån jag fått den öreställningen, men jag tror att deras förvindelse blir ett af de der tråkiga, exemplaiska äktenskapen, som trötta ut de båda kontrahenterna oc . dem i förtidi, . Det var en hemtreflig maålving,, sade herr Denkwart gladt. Ja, jagBdoppade kanske penseln för myc