Aftonbladet – 30 juni 1870, sida 2

hvad rörå 083 de otrognag tankar och huru de se och bedöma våra åtgöranden? Våra egna tankar äro allt för oss och vårt eget hjerta är vår enda domare. Må hela verlden störta sig öfver oss — det rör oss inte, vi veta ju att vi äro de enda menniskor, som alltid göra hvad som är rätt!n Ja, ack ja! Måtte jag med hela min själ snart tillhöra er! Du tilitager verkligen i kunskap, Manuelita, vår Herres nåd är stor! ELFTE KAPITLET. Det var omkring en vecka efter Helene Kahns besök på Ekedal. Hon satt ensam vid fönstret med armbågen stödd mot karmen och hufvudet mot handen; hon såg ut på de fuktiga gatstenarne och på deguinade bladen, som föllo allt tätare och allt ifrigare fyllde gångaroe i Brunnsparkens raka alleer, på den gråduskiga himlen och på fotgängarne som skyndade framåt på trottoirerna. Om hon verkligen sett på de föremål, på hvilka hennes blickar tycktes fästade, så skulle hon märkt att Edvard Denkwart var med bland de framåtilande menniskorna, som med hastiga steg gingo gatan framåt, under det han alltmera närmade sig. Först när hans steg återljödo i de mattbelagda rummen, spratt hon till och vände sig om. Hon reste sig upp förvirrad och sto med ryggen vänd mot fönstret, samt lade helt löst sin hand i hans, under det hon frågade efter Martina och efter den Denkwartska familjens flyttning frin Ekedal, Edvard vände sig så, att dagen föll på Helenes ansigte. De mörka ringarne under ögonen, de bleka läpparne, de små feberheta fingrarna, som så lätt vidrörde honom, förde en talan till bans hjerta, som öfverensstämde med ett förut fattadt beslut.