Aftonbladet – 30 juni 1870, sida 2

jag trodde att jag för hela mitt lif skulle ha nog af den bittra lexan; men det kan finnas omständigheter, hvilka omskapa våra intryck, och om jag inte nu kan tala en hop känslofullt nonsens, så var likväl öfvertygadatt jag skall känna mig lycklig, om Helene skulle vilja vänja mitt stackars förtorkade hjerta vid en kärlek, som jag aldrig mera trodde mig kunna ernå.n en svaga rodnad, som lägrat sig på Helenes kinder, spred sig småningom öfver hela hennes ansigte. För icke så länge sedan hade hon tyckt att Edvard Denkwarts vänskap och aktning icke kunde Göpas för nog högt pris, och nu — nu talade han till henne om kärlek. Hon hade lyssnat på Edvard såsom den blinde girige i sagan, då man siffra. för siffra räknade upp för honom hans sparda penningar, så, ooh blott småningom förmådde hon fatta totalsumman, förmådde hon fatta Edvard Denkwarts begäran i hela dess betydelse. — Detsom var för henne höjden afall jordisk lycka, som syats henne så fjerran, att hon knappt vågat kasta en tanke derpå, erbjöds nu åt henne, Hon räckte honom sin hand. Det låg en viss blyghet, ett oriedvetet qvinligt koketteri i denna öfverlåtande rörelse. För första gången icke utan ett uttryck af förvåning, blickade han på hennes lätt rodnande ansigte och ljusbruna, strålande ögon under de mörka, halfsänkta ögonhåren. — När ödet na eu gång för alla satt ettstreck i hans ungkarlsberäkvingar, förhindrande det fria vildfågelslif, han ämnat föra, så var det ändå rätt bra, att det fogade så, att den utsedda lefnadsföljeslagerskan bade ett-någorlunda menskligt utseende — ja vid närmare, betraktande — den skära hyn, det på; en gång blyga och förtroendefulia i begnes rörelser, de fuktiga, halföppnadt läpparna. — (Forts.)