Aftonbladet – 29 juni 1870, sida 2

3ranville tros bli Clarendons efterträdare och ekreteraren för Irland Fortescue kolonialninister. Den af den anglikanska kyrkan antagna vibelöfversättningen kommer att underkastas en grundlig revision för att rensas från de många misstag, som deri förekomma. Den komite, som fått detta svåra arbete sig anförtrodt, består af 24 ledamöter med bisko-; pen af Gloucester till ordförande. Den harf; redan sammanträdt och på sin första sammankomst afgjort frågorna om arbetets form och utförande. En korrespondens från Rom meddelar följande detaljer från kyrkomötets sammanträde den 18 Juni, då slutdiskussionen öfver det speciella kapitlet om ofelbarheten öppnades: De talare, som låtit anteckna sig för denna fråga, äro hittills 108. Den förste talaren som uppträdde var kardinal Rauscher, erkebiskop i Wien. Han förklarade, att det vore stridande mot hans samvete att rösta för den personliga och från kyrkan åtskilda ofelbarheten och sade derpå, i det han nedsteg från tribunen: Omne quod non est ex fide, peccatum est?. Efter honom talade kardinalerkebiskopen af Besancon. Han hämnades Frankrikes ära, hvilken hade blifvit angripen af msgr Valerga, och framkallade blygselns rodnad på dennes kinder, då han tillropade honom: Ert tal har ni — jag läste det sex veckor innan ni höll det — tagit ur en tidning, som i denna stund sprider förvirring och ofred inom kyrkan. Efter honom talade en italiensk kardinal vid namn Guidi, erkebiskop af Bologna. Hans talvar sammankomstens stora tilldragelse. Han uppträdde nemligen till somligas förvåning och andras förskräckelse med stor häftighet emot den personliga, af kyrkan oberoende ofelbarheten och för kyrkans författning. Orden personlig,, åtskild, oberoende blefvo af talaren efter hvarandra nagelfarna med en lärdom, en logik, som gjorde hvarje genmäle nästan omöjligt. Kardinalen tillhör dominikanerorden. När det var fråga om att till Wien sända en professor, som vore i stånd att bekämpa den tyska gudlösheten, riktade honom sedermera till Rom för att upphöja sågs derför nu med liflig spänning. De begge fiendtliga partierna voro otåliga att erfara, om han finge räknas som vän eller motstån-dare. Tviflet blef snart skingradt, och majoriteten, som kände sig träffad i hjertat, gaf flere gånger genom dott surl sitt missnöje tillkänna. Då nu talaren till slut förklarade hvar och en för irrlärig, som sade att påfven allena och utan biskoparne vore ofelbar, så utbrast majoriteten i ett riktigt tjut af harm. Från alla håll ljöd det: nej, nej, nej! Minoriteten å sin sida egnade åter den nye kamtade tills stormen hade lagt sig, och då utropade han, kastande stränga blickar på interlokutörernas grupp: Hvilka ären I och hvad gören I? Viljen I att för framtiden biskoparne ej skola vara sin kyrkas vitnen? På sådant sätt undertrycken I ju biskoparnes frihet. I hafven här blott en pligt: I måsten höra på, och en rätt: att säga ert placet eller non placet. Tigen derför och bestigen denna tribun, om I hafven något att genmäla. Interlokutörerna voro liksom tillintetgjorda af detta mod och denna värdighet. Det blef tyst och högtidligt i salen, och kardinalen slutade under allmän uppmärksamhet sitt tal, som kanhända blir utgångspunkten för ett nytt uppslag i kyrkomötets förhandlingar. plötsligen blifvit afsatt från denna sin befattning till stor öfverraskning för alla utom kraftatgärd af påfven. De närmare detaljerna i denna sak äro ej med säkerhet kända, men vi vilja här meddela bvad en korresponningen Le Temps, öfverlemnande åt korrespondenten sjelf ansvaret för uppgifternas riktighet. Pater Theiner har — så berättar han doni, en fanatisk anhängare af jesuiterne, lemna ifrån sig nycklarne till Vatikanarkigorius XVI till Rom, och detta till trots för alla bemödanden af jesuiterne, som också på index (listan öfver förbjudna böcker). Pius IX utnämnde honom till töreståndare för Vatikanarkivet, såsom det allmänt troddes, för att inskränka paterns litterära verksamhet. Men Theiner utgaf det oaktadtytterligare en följd af historiska arbeten, af vrede. I ingen af de komiteer, som ombesörjde de törberedande arbetena för kyrkoisynnerhet de tyska, franska och amerikanska biskoparne visat honom mycken uppmärksamhet; vid vårens början hade han till ven lät efterskicka honom. TI Vatikanen väntade honom ett ovänligt mottagande. På knä, frate! ropade den hel. fadren emot honom genast vid hans inträde, vpå knä! Jag känner dig nu; du tillhär icke oss. Af medlidande skonar jag dig och åtnöjer mig med att afsätta dig, du är icke mer prefekt för arkivet; i morgon skall du lemna nycklarne till Cardoni, och nu adjö med dig!) När Theiner, som bestörtningen boröfvade målföret, icke rörde sig ur stället och började gråta som ett barn, tillade Pius: Gå, frate, eller skall jag ropa på vakten. Vid denna botelse återvann Theiner någon sjelfbehorrskning och frågade, hvad för brott man lade honom till last, Nu förebrådde honom påfven i do häftigaste ordalag, att han till de man sina blickar på honom och återkallade . honom till kardinal. Hittills hade han icke l: deltagit i debatten. Hans uppträdande motl: raten det kraftigaste bifall. Kardinalen vän-: Den påflige arkivarien pater Theiner har jesuitpartiet, som har sitt finger med i denna dent i Florens derom skrifver till franska tid— på påfvens befalining måst till mszr CarI vet, Pater Theiner kallades år 1833 af Grehvilka isynnerhet det sista, en historia om det franska konkordatet, väckt jesuiternes och med för sin helsas skull lemnat Rom. l: Knappt hade han hemkdommit, förrän påfkort derpå förgäfves begärde, att Theiners historia öfver Clemens XIV skulle uppföras mötet, har Theiner fått någon plats, och ef-: ter mötets öppnande undvek han att be-l stämdt inlåta sig med något parti, oaktadt i 4 vokuonige inom oppositionen lemnat böcker