Aftonbladet – 27 juni 1870, sida 3

——————— nn mn um Unn rr nur hvilken då var en rask, fet, rödkindad flicka; men när jag såg henne året derpå var hon hvit och genomskinlig som nyfallen snö. Hon hade vant förlofvad, och hennes fästman hade dött. Manuelita lilla, smaka det här saffransbrödet, jag har sjelf bakat det., Nå och hon, frågade Edvard kort. Hvilken hon? Jaså flickan! Jo, hon dog också förstås! Men så hade föräldrarne före henne dött i lungsot. Herr och fru Kahn äro starka som bergo, mumlade Edvard. Men jag vet en annan flicka, du! Se här står grädden! En flicka som hade alldeles friska föräldrar, det var — —. Nej, skona mig! Sjukdomar och elände ser jag nog i verkligheten, utan att också vara nödsakad att få höra sådana historier. Herre Gud, så otålig du är, Edvard! Jaså, din vagn är framme, farväl, farväl! Det är visst mycket sjukt i staden. Kära du, äggen äro väl inte för hårdkokta? Ja, jag må undra om Edvard öfverallt är så sparsam om sina recepter som här, Jag har en så ryslig hufvudvärk om dagarna, och blodstigning och svindel — han säger: gå ut och promenera en fem, sex gånger på dagen... som om sådant kunde hjelpa. Hvad i Herrans namn duger luft tilll Ja, det ser man bäst vär någon fattig stackare gifter sig.a Och fröken Denkwart skrattade. Att gifta sig med en fattig karl, är let dummaste man kan göra, svarade fru Berzard och krossade ett äggskal. Fattiga flickor få kanske se på sådant, sade Martina och blickade flyktigt bort till Agatha, som satt vid fönstret och såg utåt, i det hon drog mellan fagrarna den broderade remsa, som garnerade hennes morgonlrägt.