Aftonbladet – 27 juni 1870, sida 3

ett soffhörn, samma ögonblick som Martina och Helene inträdde. Den här unga damen vantrifs redan härute, sade Martina och pekade på sin väninna; kanske hon får följa med pappa till staden? Agatha motsatte sig detta på sitt mest! artiga och förbindliga sätt; men då öfvertalning icke hjelpte, tog hon det löftet, att Helene dock snart skulle återkomma, samt visade det mest älskliga intresse för denna unga flicka, hvars tillvaro hon för några dagar sedan alldeles synts ignorera. Vår Herre allena vet hvad det nu blåser för en vind? hviskade Martina till Helene. pMen hon har något under att så der räcka fram silkestassen. Edvard stod vänd utåt fönstret och väntade på sin lätta droska, medan Helene satte hatt och schal på sig och sade alla ett hjertigt farväl. Då och då kastade han en ofrivillig blick bakom sig; en gång mötte han härvid Helenes milda, bruna ögon. Hon luade sig hastigt fram, och hon sökte något på golfvet — ögonblicket derpå hade hon ned en blyg rörelse räckt honom sin lilla rand och nu var hon ute på gården, der hon nart satt i vagnen bredvid herr Denkwart. 2dvard betraktade hennes rörelser som i en lröm, och Agatha, som med flygande lockar ch glänsande ögon följt henne ända ut på ården, återkom i det hon sade: Stackars barn, hon lefver bestämdt inte änge! Rik, talangfull, god och vacker, — a, hon skulle vara vacker, om hon blott ade mera färg — och ändå grafven! Jag yser då jag tänker derpå!y, Jag vet väl bön inte har något att sörja Evers. Saue fröken Denkwart, som ännu satt emte fru Bernard vid kaffebordet; men hon er alldeles ut som en läskamrat till mig,