Aftonbladet – 27 juni 1870, sida 3

sentals personers nöd, att hafva befrämja industri och företagsamhet i stället för er demoraliserande försoffning och slutligen vetskapen om att hafva åstadkommit detta medelst en uppoffring från det allmännas sida af 92,000 rdr banko, hvaraf staten återfick mer än hälften — tröstade honom öfver er betydlig enskild förlust och flera års arbete och bekymmer. . Uppmärksamheten blef allt mera fästad på Liljevaleh: han uppträdde såsom en ifrig kämpe för det friare varuutbytet folken emellan, således en motståndare till förbudsoch skyddssystemet; men han rönte motstånd från flera håll till och med från hufvudstadens handelskår, hvilken ännu på 40-talet och långt senare ansåg frihandelssystemet olycksbringande, liksom samma kår 1783 protesterade mot anläggningen af — Södertelje kanal, hvilken skulle medföra hufvudstadens ruin. Emellertid på 40-talet omtalades som en möjlighet att Liljevalch skulle bli finansminister, om kronprinsen Oscar besteg tronen. När detta skedde inträffade dock en omkastning i de friare handelsåsigter, som hägrat för kronprinsen och Liljevalch fick uppdrag att i Kina inleda handelsförbindelser med Sverige. Hans derifrån hemsända rapporter, väl skrifna och vitnande om stor handelsskarpsinnighet, väckte uppseende och — glömdes. Resultatet af hans resa blef en dyrbar last af kinesiska produkter, till hvilken hr L. J. Hierta var hufvudegaren. Derefter omfattade Liljevalch en annan stor id6, åt hvars utförande han egnade återstoden af sin kraftfulla lefnad. Han ville uppodla de rika myrarne på det bördiga Gotland, der jordbruket befanns på en låg ståndpunkt. Han egde ojemförligt större energi än kapital och insigter i jordbruket — och det gick för honom som för så många andra nyodlare: motgångarne blefvo större än framgangarne. Men det skall icke bestridas, att han äfven på Gotland verkat mycket godt, att han gifvit lyftning åt landtbruket der, och att hans namn äfven der bör med tacksamhet nämnas. I hufvudstaden tillbringade Liljevalch de sista åren af sm lefnad. Hans krafter voro brutna, men han följde med händelsernas gång och han var stundom, då något stort hände, den själfulle mannen, alltid storsinnad, äfven då bekymren tryckte honom. Hans närmaste anhöriga sökte förmildra dem, såvidt de förmådde.