Aftonbladet – 27 juni 1870, sida 2

STOCEHOLM den 27 Juni. Vi ha under de senaste dagarne haft nöjet bringa till våra läsares kännedom trenne regeringsbeslut, som äro egnade att framkalla Niflig tillfredsställelse hos vännerna af framåtskridandet. Tvenne af dessa tillhöra ecklesiastikdepartementets handläggning och då den afgångne chefen för detta departement, hr Carlson, begagnade sin sista föredragning inför konungen att genomtöra två så vigtiga reformer, har han onekligen derigenom gjort hvad man i den sceniska verlden plägar kalla en vacker sortie och fästat ett varaktigt minne vid den tid han handhaft kultus-portföljen. Det första af de nämnda regeringsbesluten innebär en länge påyrkad och väntad omreglering af den filosofiska graden vid våra universiteter, i afsigt att förebygga den mångläsning, som hittills måst ega rum till men för grundligheten. Filosofiska graden kommer att omfatta t tvenne examina: filosofiekandidat-examen, inom hvilken endast fem ämnen äro obligatoriska och der för godkännande endast fordras åtta betygsenheter, i stället för de tretton, som nu utgöra minimum; och filosofielicentiatexamen, inom hvilken examineras uti tre ämnen, hörande till nagondera af de 7 olika grupper, i hvilka de till filosofiska falkultetens läroområde hörande vetenskaper blifvit fördelade, och der den examinerade i hvarje af dessa ämnen skall erhålla minst vitsordet godkänd och tillsammans minst fem betygsenheter. Den förra af dessa examina synes hufvudsakligen ämnad för flertalet af dem, som vilja söka lärarebefattningar vid elementarläroverken, då den senare deremot torde vara afsedd för dem, som genom ådagalagda djupare insigter i vissa ämnen vilja göra sig kompetenta till akademiska och andra dermed jemförliga lärarebefattningar. Dessa nya anordningar synas i det hela vara välbetänkta och lämpliga. Hvad som emellertid skulle kunna framkalla några betänkligheter är föreskriften derom, att examinanden i filosofiekandidatexamen skall författa icke mindre än fyra skriftliga prof öfver uppgifna frågor inom fyra olika examensämnen. Då man sett, hurudana de frågor varit, som på senare tider blifvit framvärdt, att man kan filosofiekandidatexamen fattarskap, som icke stå i någon öfverensstänmelse med den grad af mognad och tillförsigt som de unga examinanderna ännu kunnat förvärfva. Det vill också synas som skulle meningen vara att filosofie-licentiatexamen skulle töria med författandet af en vetenskaplig afhandling, en anordning, som utan tvifvel är mindre lämplig, då de ifriga förberedelserna till den mundtliga examen rigorosum icke synas vara egnade att lemna sinnet den ro och jemnvigt, som fordras för utarbetandet af en afhandling, som skall ega vetenskapligt värde. Säkerligen vore det riktigare om detta afhandlingsprof finge såsom hittills afläggas efter den muntliga exaI men, om också denna icke finge räknas såsom fullständigt absolverad, innan den vetenskapliga afhandlingen blifvit författad och I godkänd. Den andra af de ifrågavarande regeringsåtgärderna innebär en utvidgning af qvinnans rättigheter, i det K. M:t förklarat, att qvinliga studerande hädanefter kunna få underkasta sig afgångsexamen och bli studenter vid universiteten samt att qvinnor kunna få rättighet till läkareyrkets utöfvande, sedan de aflagt de såsom vilkor för denna rättighets utöfning i författningarne föreskrifna prof. Denna förklaring, som innebär en gärd åt rättvisa och billighet och som länder till heder för vårt land, som derigenom lemnar verlden ett nytt vittnesbörd derom, att vi icke vilja stå i sista ledet inom samtidens kulturutveckling, har framkallat allmän glädje och tillfredsställelse hos alla dem, som ej af linrotad motvilja mot hvarje nyhet eller till följd af yrkesfördomar äro hindrade att se denna sak ur en allmännare synpunkt utan betrakta densamma ensidigt och illvilligt. Den ensidiga och illvilliga uppfattningen har emellertid gifvit sig luft i några artiklar i N. Dagl. Allehanda, hvilka skulle vara egnade att göra ett mycket obehagligt intryck, i fall man kunde antaga, att de representerade en i någon mån utbredd opinion, men hvilka, äfven såsom uttryck för en mera individuell stämning, måste förefalla något viriga. Att man kämpar såsom pro aris et focis mot en tilltänkt och på dagordningen stående reform, äfven om denna är i hög grad behöflig och stående i harmoni med hela den öfriga samhällsutveckliogen, det kunna vi till nöd fatta. Men att af alla krafter fäkta mot en reform, som redan är genomförd, det tager sig något besynnerligt ut. Kan förf. i D. Allehanda verkligen ha något hopp att åstadkomma en reaktion eller att framkalla något praktiskt hinder, som för längre tid skulle göra reformen om intet? Taktiken i detta hänseende har dock icke tillförene burit önskade frukter, Då religionsfrihetsfrågan var afgjord af senaste riksdag och man hvarje dag väntade regeringens sanktion, framkom i D. Allehanda ett litet nätt försök att omintetgöra den reformen; man sökte i en artikel ådagalägga riksdagens och regeringens inkompetens att tillsammans och utan kyrkomötets hörande afgöra denna sak. Artikeln hade visserligen — vi erinra oss det mycket väl — formen af insänd; men den stod främst i bladet såsom en ledande artikel, och redaktionen gaf mera eftertryck åt dess innehåll genom att uttala en helig fasa öfver dess starka bindande kraft. En eller par dagar efter det denna starka bevisning var åvägabragt var emellertid den ifrågavarande grundlagsreformen af regeringen sanktionerad. Åunu mindre utsigt till framgång har N. D. A., då bladet drager i fält mot en af regeringen redan anordnad reform, då det sökar mwoa att an Alvaka hatar vart land ställda för att af skolynglingar skriftligen behand as i och för maturitetsexamen, är det fa a ställa på examinanderna sådanaanspråk på för