Aftonbladet – 25 juni 1870, sida 3

Jag satte mig här på kullen för en god stund sedan, sade han och sträckte trögt och långsamt på sig, samt började läsa i den bär intressanta tidningen och somnade vid första spalten. Att ligga så här och sofva i gräset en höstdag, Agatha höjde leende ett finger — hvilket exempel af en förståndig läkare? ... se hura dimman stiger upp. Jag skallverkligen banna fickorna, att de inte väckte dig med sitt prat ... För tusan, du ämnar väl inte för andra gyckla öfver mitt oförstånd! Min respekt är då slut, och mina ordinationer skulle aktas mindre än intet. Nå, jag vill inte undergräfva ditt anseende, sade Agatha, leende och kastade en bastig blick på Edvard, hvars allvarliga, något oroliga ansigte betydligt ljusnade. Han har icke sofvit, tänkte hon, nåja, en annan gång skall det bli roligt att se, hvad effekt det gör på flickorna, då jag berättar dem, att han i dag under deras samtal låg och sof på kullen. Se der, Edvard, skall tidningen ligga qvar? Gud bevare oss för er män, ni tänker då aldrig på hvad ni har för händer, återtog hon gladt och började gå smågnolande framfö honom öfver det kortskurna, gulnade gräset Agatha hade alltid haft något barnsligt och oskuldsfullt i sina rörelser, Edvard hade aldrig sett henne annorlunda, och när de nu giogo bredvid hvarandra, den smala jemnskurna häckvägen framåt så följde hans ögon henne icke utan ett visst intresse, under det hon åter började strö gröna blad omkring sig, talande om sin längtan efter vinternöjena. (Forts.)y