Aftonbladet – 25 juni 1870, sida 3

Helene satt nu upprätt, hennes smala händer lekte med några fina grässtrån, under det hon fortfor: Det känns underligt att så här öppet tala med dig och nämna Edvard Denkwarts namn och min kärlek — denna kärlek som jag tänkte mig kunna bevara, min lefnad måtte blifva aldrig så lång. De båda flickorna hade slagit armarne om hvarandras lif och lutade sina blonda hufvuden tillsammans, medan de allvarligt blickade framför sig. Solen stod lågt och nå-: gra purpurskiftande moln kastade ett svagt skimmer öfver trädtopparne och färgade eltvens små lätta vågor. Jag kommer efter detta inte att fördra Edvard! sade Martina slutligen. Hvar har han sina ögon, att han inte ser huru snäll och söt du är! Ah, kära du! Men du inser att jag gör rätt som reser i morgon bittida... Herre Gud, här kommer fru Denkwart alln framåt, jag skulle önska att just nu inte träffa henne. Låt oss gå åt motsatta hållet då!, Men det ser ju så rysligt ohöfligt ut... Det må hon gerna tycka. De båda flickorna reste sig upp, och med armarne ännu slutna om hvarandras lif började de långsamt vandra allen framåt, der de snart försvunno i en liten sidogång, ungefärligen tio steg ifrån Agatha. Också hon vandrade långsamt framåt; här och der ryckte hon från någon utskjutande gren ett och annat grönt blad, som hon kastade framför sig... Nu besteg hon också kullen, men en annan sida än de båda flickorna sutit, och skild ifrån denna genom en tät löfvägg. Den unga frun gaf till ett litet rop; ty Edvard Denkwart reste sig just nu ar gräset. Så du kan skrämma folk, sade hon, du ser ju alldeles ut som en sömngångare.