Aftonbladet – 25 juni 1870, sida 3

Helene, och der det gick: så olyckligt för alla... och der alla dogo... Utom ett lindebarn i vaggan! Jag glömde att något lif skonades. Författaren var en .iktig mordengel, och jag höll på att gråta mig blind ... Lyckligtvis blef frökens -Kahns vackra ögon skonade, sade Agatha, Edvard, har du någonsin sett ett par så milda och... klara ögon förr? Helene rodnade då hon en sekund mötte Edvards blick. Edvard, är för artig att midt i ansigtet säga dig en kompliment, Helene, sade Martina. Aj, jag har således begått en riktig ohöflighet! — Agatha talade gladt, nästan gäckande — Den lilla kära, snälla Martina! För mig är stundens ingitfvelse allt; en annan gång, i en annan dager, och -under andra förhållanden skall jag kanske finna fröken Kahns ögon afskyvärdt fula, och jag skall då inte underlåta att säga det; ty ingen vill så gerna som-jag reparera sina fel. Men se här har vi då Ekbacken! Det här iilla hvita envåningshuset med sin veranda bryter då riktigt trefligt utaf mot grönskan omkring. Under det stora trädet skall du sätta soffor och bord, det kan bli din matsal under vackra, soliga dagar — ogh der ofvaoför verandans tak skall du :a kolossala blomsterkrukor med blommor ottslingarväxter uti. Jo, jag förstär mig allt på att arrangera, behöfver du några råd så vad dig bara till mig. Bland annat har jag idag funderat ut en passande hustra åt dig. Helene såg bedjande bort till Agatha, och parasollen föll ur de små, maktlösa händerna. Eit onödigt besvär, fruktar jag, Agathan, sade Edvard och tog upp parasollen. Men