Aftonbladet – 25 juni 1870, sida 2

BB a oo. SE TT GEA den skada den kunde tillfoga Frankrikes andel på orienten. Utrikesministern, hertien at Gramont, framhöll i sitt svar härpå afvudsakligen, att denna konkurrens Vore ida mera hotande från Brenneroch Semeringdanorna, som förbinda Österrike med bå ledelhafvet, att det ännu skulle åtgå femton r innan S:t Gotthard hunne bli pgehomprängdt, medan Mont OCenistunneln rfedah ästa år blir färdig, och slutligen ätt ivärsta all en jernVäg öfver Simplon samt förbättandet af sjöfarten på Rhöne och Saöne 4 kulle motsvara alla behof. Dessutom, tillade jan, hade Schweiz, då det antog Preussens Nr nedverkan, vidtagit alla tödiga åtgärder för k tt skydda sit heutralitet, som redan vore 8 äl skyddad af dess områdes konfigaration ch dess invånares tapperhet och som, om det pehöfdes, skulle i Frankrike finna en bundsörvandt, färdig att skynda till dess försvat: Frågans strategiska sida behandlades af rigsministern marskalk Le Boenf,som i sitt var dels på ett yttrande af Keratry ej hade er vårt att visa, att Frankrike i händsläg äl pn tt krig mycket förr än Prenssen skulle kunna Bm rat lar fä Fej å fel kasta sina trupper in i Öfre Italien, om dety verkligen nåtnsin skulle falla denna makt,, nat på denna väg anfalla Frankrike, äfol vensom att kommunikationerna öfver Alperna mycket lätt skulle kunna afbrytas. På fött af deputeraden för Elsass hr Zorn de Bulach framstäldt yrkande om återuppbyggande af de 1815 raserade fästningsverken på denna gräns, och särskilt Hiningens, svarade krigsministern, att han visserligen som militär skulle med nöje mottaga de millioner som behöfdes för ett sådant arbete, men han ville ej begära dem, emedan han ej ansåge dem nödvändiga. Dessa rättframma ord tillskyndade den gamle marskalken de enda bravorop debatten hade att bjuda på. Hon fick från denna stund en ohjelplig benägenhet att inslumra, ett öde hvarifrån, som vi förut sagt, hvarken arbetsministern hr Plichons med något gäll stämma framskrikna förklaringar om regeriogens afsigter j atseende på förbättrandet af de iore kommunikationerna eller Jules Ferrys till högern framslungade beskyllning att genom sin tystnad ha samtyckt till Sadova, hvilket renderade honom ett kal-l lande till ordningen, förmådde afvärja. Endast Thiers fidus Achates Estancelin lyckades ännu afpressa församlingen ett svagt bifallsmummel, då han yrkade att de medel som bortplottrades på aflägsna expeditioner måtte i stället användas på industriens och kommunikations-anstalternas upphjelpande. Hvad Thiers sjelf beträffar, så svek han allas deras förväntan som infunnit sig tör att få höra denna den franska chauvinismens förkämpe på vanligt sätt stöta i krigstrumpeten. Han teg, liksom de andra talarne af första ordningen. Kejsaren har funnit en utväg ur dilemmat att antingen afskeda Ollivier eller ge denne tillstånd att upplösa kammaren. Han finner sig oändligt väl med begge, både med den böjliga ministern och de gamla vännerna af högern och vill ej skiljas från någondera. Han har derför tillstält en förlikning emellan dem, hvarpå båda parterna, om också ej med alldeles oblandade känslor, ingått, hvarvid dock Oilivier som vilkor fordrat, att Clement Duvernois skulle uppoffras som görant för den under kejsarens egna auspicier utgifna Peuple francais, i hvars spalter denne högerns Achilles på det skamlösaste anfallit ministören af den 2 Januari, medan högern å sin : sida gjort till vilkor att man skall upphöra att skrämma henne med upplösningsdekretet. Kejsaren har funnit dessa fordringar billiga oeh med blödande hjerta gifvit sin gunstling!! Duvernois afsked fråa ledarskapet af sin tid-, ning. Till återtjenst har ministeren appgif-l: vit sitt vallagsförslag, som redan låg färdigt i Olliviers portfölj, der Emile de Girardinl! med egna ögon sett det. Och för att ytterligare lugna högerns farhågor har hr Chevandier de Valdröme, inrikesministern, i initiativotskottet gifvit tillkänna att regeringen ännu ej afgjort när hon skall framlägga den nya vallagen (som man erinrar sig, hade hon förut genom samme hr Chevandier lofvat göra det vid början af nästa session) och att han måste förbehålla sig att sjelf bestämma rätta ögonblicket derför. Han förklarade dessutom i mioisterens och suveränens namn, att regeriogen alls icke tänkte på att upplösa lagstiftande kåren; han vore tvärtom öfvertygad att den nuvarande kammaren ännu länge och, som han hoppades, ända tills hennes fullmakter lagligen ginge till ända skulle kunna egna landet sina tjenster. Fred är således ånyo sluten, men endast i följd af kejsarens personliga vilja, som, trots alla parlamentariska reformer, ännu är den i sjelfva verket bestämmande. Meåmorial diplomatique vet att berätta om en splitterny kombination för lösningen af den spanska tronföljdsfrågan. Sedan dom Fernando visat sig alldeles omöjlig att öfvertala, skulle, påstår den nämnda tidningen, det nu vara fråga om att förmå den unge dom Luis att afsäga sig den portugisiska tronen för att i stället bestiga den spanska. Han skulle abdikera till förmån för sin son dom Carlos, som ännu ej fyllt sina sju år, och regentskapet skulle under den nye suveränens minderårighet anförtros åt hans farfar dom Fernando. I stället för en union, skulle de båda rikena sinsemellan ingå en federation, med bibehållande hvart och ett af sin autonomi och sin konung, men med gemensambhet i frågor rörande förhållandet till utlandet, tullar, postväsende m. m. Meåemorial tillägger att hertigen af Loule var gynsamt stämd för denna kombination och att den mellan denne minister och Prim aftalade planen just var nära att antaga en bestämd form då Saldanhas proounciamiento hindrade eller rättare sagdt uppsköt dess verkställande. Saldanha skall i sjelfva verket ej vara planen obenägen; han skall till och med, om man får tro Memorial, endast ha störtat Loule för att sjelt få äran af att sätta den i verket. Detta låter dock åtminstone något apokryfiskt. Återstår emellertid att se om det portugisiska folket, så vida hela kombinationen eljest är någonting mer än en politisk ragout tör dagen, har mers I smak för en förenivg under namnet federation än under den misshagligt Jjudande beI nämningen en iberisk union. Det skulle för öfrigt alls icke vara omöjAN SOS B a Mocr I mo Kö bh ki ln -00 chien om 0 AA AA oda mA mt pen Am ket ÅA ke kt