Aftonbladet – 23 juni 1870, sida 3

En oberoende man. Pennritning af M. Mitt ideal är oberoende. Jag skal! uppnå det och då blir jag lyckligo — yttrade sjökapten W. under vårt första samtal en sommarafton i Strömparterren 1848. Mängfaldiga gånger sedan upprepade han detta yttrande, då vi efter längre eller kortare afbrott sammanträffade. För en vecka sedan följde några vänner, och ibland dem äfven jag, hans stoft till grafven, oeh nu vill jag skildra huru han uppnådde sitt ideal — oberoendet. Han hade fått en god skolunderbyggnad. Vid 18 års ålder förlorade han först sin mor och några veckor derefter sin far, och stod så ensam i verlden jemte en syster, begge medellösa. Systern upptogs af en köpmansfamilj i Gefle och W., hvars far var ungdomsvän med den rike grossbandlaren Rydberg — efter hvilken hotellet vid Gustaf Adolfs torg fått sitt namn — gick ut som juogman på ett af Rydbergs fartyg. Han slet ondt på sina resor, men arbetade sig fram till sjökapten, och då jag först gjorde hans bekantskap, den ofvannämnde attonen, i sällskap med C. J. L. Almqvist, hade han nyss efter två års frånvaro hemkommit med sitt fartyg. Han var då omkring 50 år, hög växt, starkt byggd, med skarpt utpräglade anletsdrag, som antydde wycken energi. Han yttrade sig alltid kort, skarpt och befallande. Man erfor att sjölifvet djupt och allvarligt inverkat på honom; men i hela hans väsende låg dock något intagande, något som ingaf förtroende. Huru låogt — frågade Almqvist med det fina lI-endet som var honom egendomligt — har du då kommit på oberoendets bana?, — Blott halfvägs, — svarade W. — För att kunna bli oberoende fordras att ega ett tillräckligt kapital för mina lefnadsbehof, och det har jag ej hunnit samla., — Under sommarens lopp sammanträffade vi ofta, och ständigt återkom han till sin favoritide, oberoendet. När han bortåt på hösten hade intagit jernlast för att afgå till Amerika, inbjöd han Almqvist och mig dagen före afseglingen till en sexa på fartyget. Under vår vistelse der frågade Almqvist, som länge varit bekant med honom, om han hört af systern. — A nej — icke på länge, Jag vet endast att hon är gift med en kommivister i Norrland, att de ha en dotter, men att de äro fattiga. — Jag kan ej neka att den sträthet eller liknöjdhet, hvarmed han yttrade sig om sina närmaste anhöriga, gjorde på mig ett oangenämt intryck. Sedan vi tagit afsked och gått i land antydde jag detta intryck till Almqvist. — Förklaringsgrunden till denna liknöjdhet bör väl sökas deri, att hans sträfvan efter oberoende utgör en starkt utpräglad egoism. Några år förflöto och W, hade nästan alldeles fallit ur mitt minne, då han en afton trädde in till mig. Men huru förändrad var han icke till sitt yttre? Den högväxte mannen gick framåtlutad, han, hvars hela hållning antydde så mycken spänstighet, rörde sig nu med svårighet, det förr korpsvarta håret var nu hvitt, och de blixtrande ögonen voro nu matta och iasjunkna. Han hade på några år blifvit en skröplig gubbe. Min öfverraskniog undföll honom icke. År det så förvånande att den som på tre år en gång legat nära döden i gula febern och två gånger i kolera, skall vara lite förändrad,,. frågade han med en viss skärpa i rösten, Han meddelade 1 största korthet sina öden, sedan han lemnat Sverige. Han hade gjort goda frakter, men det var påtagligt att hans helsa hade brutits. Nu slår ni er väl i ro här hemma och öfvergiiver siölifvet?, — Nej, inte ännu. od mina anspråk på oberoende är det kapltal jag eger otiilrägkligt., Hans egentliga ärende var att rådgöra i affärer. Det blef alltmera klart för mig att han egde en utMER TI KD INA TIBATR LTTE INTRA STARR NR