Aftonbladet – 22 juni 1870, sida 3

henne, att hon inte också lyckats förblända mig. Alla här i huset, utom jag, krypa för den här lilla fadda varelsen, och sjelfva faster far sjunkit ner till ån nolja. Il Lucy! di ar hon också kollrat bort med socker oc smekningar; men om du vågar!... ja, sitt nu och gör dig till. Nej, jag står ints ut med allt det nar, Jag reser snart till Stockholm... pappas halfva löfte har ig redan, Se på mig, Edvard, börjar jag inte skifta i gult?... hvad tror du om min galla? Jag får i den ett rikt experimentalfält för min konst; ty i vetenskapens intresse hoppas jag du ännu en tid måtte hålla på så här. Tack, du!v och Martina skakade åter bort de gula lackårne, spetsade munnen och lockade Lucy åter till sig. Men för tillfället känner jag mig verkligen lättad... ja, en sådan här känsloutgjutelse gör verkligen godt: jag känner mig nu i stånd till att gå in i salongen ev Sjanske för att binda R2 intryck och ny bitterhet. Gif: mig din arm, Helinå.. du tt som n liten mumie, Jag tycker om folk, som tiger och låter mig tala. : Du tycker om folk, som låter dig vara den rådände.v Ö Alldeles, ja! Låt oss gå öfver gräsplanen här. Det der otrefliga knarrande lindas s : sne or av (FÄD sandgångarne kan jag inte fördra a :vg0 utmed stranden invid elfven tills de kommo till ett skuggrikt ställe, der vattnet var stilla och djupt, och der pilträdens grenar hängde släpande ned i vattenbrynet. . Se här ligger ett metspö, sade Edvard, jag har lust att fresta min lycka. — Liksom i förgår, Varen lugna, små fiskar! I kunnen roa er så mycket I viljen med att bita af den här herrns agn, utan att sätta er säkerhet på spel, Han är en god tok