Aftonbladet – 22 juni 1870, sida 2

ströfvat omkring. Det var en lugn och solig Angnstidag och Agatha hade länge stått på en liten utskjutande udde i parken och betraktat den glittrande elfven och de tunga skutorna, som med slappa segel arbetade sig fram mot staden. Derefter hade hon vandrat öfver ängen, der en och annan qvarglömd klöfverblomma spred ett svagt doft omkring sig och der några hvitfläckiga kor uppmärksammat heppe med ett ihärdigt bölande, som jungfru Lina ville slå vad hade något att betyda, — sedan hade hon inte sött tll sin matmor förrän denna stått på Qvibergets högsta OPP och sett at öfver held hvårs vagrkra grönska här och der började få en svag skiftnag I gut, som Lina tyckte såg riktigt kusmt och hon förklafide vid hemkomsten ng un mande vänkrets, att hon inte för en liten lyssus. -a nå ett par kunde begripa huru någon, eu , par månader, skulle vilja slå sig ned på lanaev, hon åtminstone skulle för sitt lif icke vilja göra det. En försäkran, som föranledde en af åhörarne, herr Andersson, — annars en hederlig snickaregesäll, och som jungfru Lina på de två sista åren ofta träffat i sin väg, och i portar och trappgångar formerat en närmare bekantskap med, — att säga det han nog visste hvarföre hon inte ville bli landt0. Nå, och det skulle vara? Jo, herrarne i diverseboden skulle då inte ha någon att kurtisera. Sällan!s svarade jungfru Lina. Jag tror, mio själ, Lina är stött igen! Jag skall säga Andersson att jag tänker hvarken på diverseherrarne eller nägra andra herrar, man kan nog ha ledsamt ändå; men till landet kommer jag aldrig på allvar. Nå, om jag flyttade till landet, förstås, jag skulle då rå om en stor landte endomp, Andersson stod med obmotståndligt Pehag än