Aftonbladet – 21 juni 1870, sida 2

hvarunder Martina slöt sitt besök, i det Helene förnyade löftet att med snaraste komma ut till Ekedal. SJUNDE KAPITLET. Det hade kommit en stiltje i Agathas lif. Hon såg sig lugnt omkring. Den mörka slöja som låg öfver det förgångna var icke rubbad och skulle aldrig bli det. Edvard Denkwart — den ende varelse som hon i hela sitt lit hyst någon fruktan för — swulle efter detta icke vidare blanda sig i hennes. angelägenheter. Hvad han egentligen tänkte om henne, bekymrade henne föga, sedan hon väl blifvit gift — inbillade han sig att hon för Anton Denkwart gjort den utlofvade bekännelsen, så vore det bra, och han var det får hon alltid ansett honom för — hvarom icke, ehvad han än trodde, skulle han hysa alltför mycken tillgifvenhet för sin farbror, för att nu vilja störa hans husliga lycka, och att den skulle bli rätt i ögonen fallande, det hade Agatha lofvat sig. Hon studerade med allt större ifver sin fästmans lynne, den despotiska delen deri motarbetade hon icke, och, till bans stora fröjd och gamman, visade denna på en gång så barnsliga och lifliga flicka en slafvisk undergifvenhet, med hvilken herr Denkwart isynnerhet njöt af att experimentera då främmande personer voro närvarande. Agatha alltför mycket praktisk för att kunna drömma, förlorade sig under tiden i framtidsspekulationer. Hon tänkte på de tusentals qvinnor, kvilka likasom upphöra att lefva vid kullerstolen, och hon tänkte på andra, hvilkas lif först tycktes börja der. Hon skulle således nu verkligen bli den rika, sysslolösa dam hon alitifrån barndomen önskat sig vara, och österoch vesterlandet skulle förena sina skatter, för att göra lifvet behagligt för henne Hon tänkte på det