Aftonbladet – 20 juni 1870, sida 2

n föreställningen hållit i sig, utom som inom t ankrike, att Napoleon befordrade 1789 års ger, och huru denna tro ländt till hans förrrligande; det är m:me de Staöl som så träf! nde betecknat honom såsom le premier des!c ntre-rvolutionnaires. Från Amerika här-! amma tvenne afhandlingar af frejdade för-!t ttare; vi nämna här de svenska öfversätt-i ngarne. Den ena, föranledd af Walterl( sotts Napoleons lefnad och utarbetad 1827 1 -1828, är Napoleon Bonaparte, skärskådad från I: istligt religiös synpunkt af Will. E. Channing, sh den andra är sjette kapitlet i Represennter af menskligheten af R. W. Emerson. Vi anförde nyss en engelsk tidskrift, Quar-l: rly Review, som ännu består, räknande mer 1) sex årtiondens anor. I det sist utgifna! iftet af denna tidskrift anmärkes, med andning af Lanfreys verk, att den uppfatting af Napoleons karakter och verksamhet, ;m nu har utsigt att bli erkänd, danades. ch uttalades för ett halft århundrade sedan f engelske författare och statsmän, hvilkas tsagor emellertid då tillskrefvos nationel votvilja och fördom. Detta är nog anspråksillt och kan tåla någor afprutning, men neas skall ej, att i äldre årgångar af denna dskrift en ej obetydlig del af den historika och särskildt memoir-litteraturen öfver lapoleons tidehvarf är underkastad en kriik, der man ej kan annat än erkänna detta raktiska förstånd, denna sunda moral och enna lugna betraktelse, som i en engelsk ssay plägar mer än väl uppväga bristen på antasi och frånvaron af det franska causeiets lätta former. Väl förebrår den engelka och anglo-amerikanska pressens franske äfdatecknare, hr Cucheval-Clarigny, dessa rtiklars författare, den eljest högt prisade ohn Wilson Croker — den längst lefvande f Quarterly Reviews grundläggare — att denne jort sig skyldig till en åtminstone onödig älftighet mot fången på S:t Helena och ej örmått lägga bort fördomar och hat, som illhöra en förfluten tid, men härmed kan lock denna engelska kritik icke affärdas. Den år afstå från anspråket att ensam utgöra ipphofvet och roten till den uppskattning af len store kejsaren, som nu är på väg att li allmänt erkänd, men den kan ej afvisas åsom dikterad af fördomar och hat eller gallofobi, när den bekräftas af den franska vistoriska forskningen och kritiken. Vi komma närmed till Thiers granskare. Thiers har fulländat den Napoleonslegend, wars förutsättningar och begynnelser vi uti mn föregående artikel sökt angifva. Med skonsulatets och kejsardömets historia blef han Frankrikes firade historien national; detta arbete valde franska akademien, när hon för ett tiotal år sedan skulle med ett utomordentligt pris utmärka det litterära verk, som framför hvarje annat hedrat vår tid. Å andra sidan blef också Thiers historia en den mäktigaste häfstång för Napoleonskultens propagerande; — men kritiken började ock snart sitt arbete, och nu närmar sig förödelsen af denna falska storhet sin fullbordan. Vi skola nämna åtskilliga af desse granskare. Lamartine, som i Restaurationens historia, nionde boken, fäller en helt annan dom än Thiers, har åt dennes historiska verk egnat en särskild kritik i sin Cours familier de litterature. Dylika granskningar, högst ogynsamma såväl för Thiers arbete som för hans hjelte, eger man vidare af Eugene Pelletan, Randot, Scherer, Chauffour-Kestner, Ernest Hendle, Pierre Lanfrey samt Jules Barni — Kants franske öfersättare, den berömde författaren af La Morale dans la democratie s mt Histoire des idges morales et politiques en France au XVIII sigele m.m. Dessa granskare ha ej nöjt sig med att uppvisa faktiska oriktigheter, som förekomma i ej ringa mängd och ej sällan vitna om, att Thiers i följd af sin en gång intagna ståndpunkt sätter sig öfver de mest autentiska vitnesbörd, när de ej synas honom passa i stycke; de ha derjemte skonlöst blottat den frånvaro af all moral eller, om man så vill, den moraliska förvändhet, som dikterar hans åsigter och låter honom i blotta framgången, oberoende af vare sig medel eller ändamål, se den menskliga storhetens sanna måttstock. Särskildt har Barni genomgått alla hufvudpunkterna i Napoleons lefnad och politik och, med begagnande af hela den rika litteraturen i ämnet, restituerat denna ytterligt förfalskade historia. Hans arbete utgör ursprungligen en följd af föreläsningar, hållna i Geneve 1863 och utgifna dersammastädes 1865. Då den franska censuren, som med enväldigt godtycke förfar mot böcker, offentliggjorda i utlandet, ej tillät dess spridning i Frankrike, hade författaren den malicen att i fjor i sin mån medverka till firandet af hundrade årsdagen af Napoleons födelse, genom att i Paris utgifva en ny upplaga; samtidigt blef arbetet ötversatt på tyska af bibliotekarien i Göttingen, dr Ellisen. Från hvar sin särskilda sida har Napoleons olitik blifvit belyst af Duvergier de Hauranne i Histoire de gouvernement parlamentaire af grefve dHaussonville, i LI Eglise romaine et le premier Empire — med hvilket senare verk kunna jemföras dels Histoire des deux concordats af Augustin Theiner dels Bonaparte, le concordat de 1801 et le cardinal Consalvi, af Cretineau-Joly. Utom Stapfers förut nämnda korrespondens bör märkas, att en schweizare, hr A. Morin i Bibliotheque universelle (1864) grundligen granskat Thiers framställning af Napoleons förhållande till Schweiz, och det kan nämnas att hr Viel-Castel har undersökt det föregifna martyriet på S:t Helena. Historien om Napoleons sista fälttåg och Waterloo, som Thiers tecknar på ett sätt, hvilket lemnar rum för den beskyllningen att han rentaf våldför fakta, torde nu få anses så utredd att ingen annan än Napoleon har att bära ansvaret för den bittraste förödmjukelse, Frankrike lidit. Napoleons på S:t Helena uppgjorda framställning af 1815 års kampanj antogs länge på god tro, oaktadt en så ompetent domare som Jomini längesedan