Aftonbladet – 20 juni 1870, sida 2

NÅPOICONS-KUILCHS UPPKONISL och förfall. IT. Det anmärktes i föregående uppsats (AM 21), att kritiken af Napoleonssagan ej är!å alldeles ny, utan i sjelfva verket börjar sanska tidigt, ja samtidigt med sjelfva mytvildningen. I dag vilja vi försöka en öfverigt af denna kritiks förarbeten. Begripligtis gå vi härvid förbi allt sådant, som bör äknas till partieller tendensskrifter, hatulla utbrott af misshandlade fiender, som i ättmätig harm bränmärkt sin förtryckare, och låga anklagelser af trolöse tjenare, som med öfverdrifven smädelse mot den fallne fåfängt sökt att skyla förräderiet mot den, de slafviskt tjenade och tillbådo, medan han ännu njöt lyckans gunst; — äfven med iakttagande af denna begränsning nödgas vi af materialets rikedom att här nämna blott ett urval af granskare och granskningar. När senaten, kejsarens egen servila senat, i afsättningsakten af 2 April 1814 öfverhopade honom med förebråelser, så må dessa gerna vara exakta och välförtjenta; men det är ostridigt, såsom Lamartine i Restaurationens Historia anmärker, att just senaten, den eländiga medbrottslingen, saknade den rätt att uttala dem, som eljest tillkom snart sagdt hela verlden. Något så när detsamma gäller om det manifest, hvari den korporation, som hos sig förenade funktionerna såsom staden Paris municipalråd och Seinedepartementets generalråd, uppsade kejsaren tro och lydnad; det författades och genomdrefs af hr Bellart, en affallen beundrare och smickrare. Icke heller kunna vi från samma omdöme helt och hållet undantaga hvad som flöt ur Chateaubriadåds penna. Väl hade han efter mordet på Eughien dragit sig tillbaka och velat gå och gälla för disgracierad och förklarad malcontent, men de tider hade funnits, då ätven han tjenat Napoleon och dritvit den poetiska adulationen till den höjd, en man med hans och franska språkets retoriska hjelpkällor kunde åstadkomma. Det är väl sannt, att Chateaubriand redan tidigare, i en litterär anmälan i tidningen Mercure kort före Napoleons återkomst efter fredslutet i Tilsit, i ståtliga ordalag talat om historieskrifvarens uppgift, när hans folk ligger kufvadt vid tyrannens tot, när man ej längre hör något annat ljud, än bojornas rasslande och angifvarnes röster: då är det hans pligt att hämnas, en ny Tacitus mot en ny Nero, sitt fäderneslands olycka och smälek. Att detta vältalighetsprof skulle hänsyfta på tillståndet i Frankrike, derpå misstog sig väl ingen; men en dylik opposition röjer mera den förargade poeten, än den sjelfuppoffrande patrioten, och vi kunna ej gifva Lanfrey rätt, när han (IV, 192 ff) låter dessa oförgängliga ord utplåna allt hvad Chateaubriand eljest felat; mot vanligheten är Lanfreys framställning här ej alldeles klar, och denna akt af civilt mod står ej i en fullt så glänsande dager hos Chateaubriands lefnadstecknare, en Sainte-Beuve och Villemain. Att Chateaubriand först då, när den mäktiges stjerna sjönk, utbytte de temligen oskadliga allusionernas oppo ition mot en ytterst våldsam pamflett, der Napoleon tecknades såsom den värsta bland alla historiska bödlar, gör åtminstone hans befogenhet att räknas med bland domrarne något tvitvelaktig — om än bland anklagarnes och vitnenas röster äfven hans förtjenar att höras. Vi syfta på hans ryktbara utgjutelse De Buonaparte et des Bourbons som, färdig redan vägra månader förut och afsedd att, efter omständigheterna, användas såsom tal eller flygskrift, utkom i Paris den 31 Mars, aftonen af den dag då de allierade inryckte, och som, i utdrag reproducerad af bladen, gjorde ett så öfverväldigande intryck att Ludvig XVIII kunde tacka författaren med de orden, att hans bok gagnat rojalismen mer än en hel arme. Hvad man ock i öfrigt må tycka om den ström af beskyllningar, som här hvälfver fram sina häftiga flöden, kan man ej undgå att anmärka, att anklagelserna mot Bonaparte nog mycket tjena till folie för de hymner, hvarmed den svärmiske vicomten helsar bourbonerna, till hvilkas dyrkan han synes hafva med hull och hår öfvergått, med öfvergifvande af både jungfru Maria och alla katolicismens helgon. Bland de tidigaste granskningar af Napoleons politik, hvilka ännu förtjena räknas såsom källskrifter, bör vämnas Notices sur Vinterieur de la France, crites en 1806, af en viss Faber, som under början af Napoleons styrelse innehade någon domarebefattning. Han hade småningom, med händelsernas lärdom för ögonen, återkommit från sin beundran för Napoleon, i hvilken han, likt mången annan, torde ha sett den som skulle främja revolutionens goda syften med undvikande af dess öfverdrifter; han nedlade sin befattning och begaf sig först till Berlin, sedan till Petersburg, der han 1807 utgaf första delen af sina Notices; kom så med Tilsitfreden den intima vänskapen mellan Napoleon och Alexander, och fortsättningen fick ej utkomma af trycket. En analys af detta numera föga kända arbete kan läsas i sjette volymen af Quarterly Review. Utan tvekan kan man inskrifva ett så hedervärdt namn, som filosofen Fichtes, på listan öfver dem som lugnt skärskådat mannen och hans verk: i en föreläsning från år 1813 gifver han af Napoleons karakter en teckning, som nyare granskare med skäl erinrat sig och citerat. Att han var en fiende till Napoleons politik, beröfvar ej hans ord deras vigt, lika litet som man af samma grund kan utan vidare underkänna m:me de Staöls vitslord i de bekanta, posthuma skrifterna Considgrations sur les principaux Evenements de la revolution fransaise (1818) och Diz annges Vexil 712911 Vi ha förnt påmint om. hur länge