Aftonbladet – 20 juni 1870, sida 2

ses. Till dem som delat den allmänna opfattningen hörde äfven den frejdade öf-. ;rste Charras. Han var en af de bortät undra folkrepresentanter, som omedelbart ter den 2 December förvisades. Charras gat sig till Belgien, och der, med krigsatern för ögonen och Napoleons berättelser hand, företog han sig att på stället studera ödesdigra vapenskiften som afslöto den apoleonska perioden. Jag upptäckte snart,, iger han, konstgreppen i denna raska, ländande framställning, som leker med tidsch ortbestämmelser, som omflyttar, vränger, öljer och, när så behöfs, diktar fakta, och om ej åsyftar något annat, än att utgöra tt försåtligt försvar för sin författare... Så ppstod Charras verk om 1815 års fälttåg. )rabbad af en provisorisk förvisningsdom, ökte äfven Edgar Quinet en tillflykt i Belien, och här återtog han längesedan påböride studier, som åsyftat en revision af S:t Ielena-legenden ; frukten häraf blef Histoire e la campagne de 1815. Slutligen har Pibrart elt nyss i Le drame de Waterloo (1868) ofentliggjort en redan tolf år tidigare utarbead undersökning af samma ämne, då han ann att Thiers : sin skildring at Waterloo j värdigas göra något afseende på Charras ch Quinets arbeten, utan i stället instämner med Napoleon i att hvälfva ansvaret å Ney m. fl. och isynnerhet på kejsardömets mgste marskalk, den under de hundra daarne utnämnde marquis de Grouchy. Redan 1861 skref Lanfrey sin recension fver Konsulatets och Kejsardömets histoia. Vi förnimma här liksom preludierna ill hans eget verk om samma ämne. Det ir en fruktansvärd kritik, ej af berättelsens aktiska detaljer, hvilka Lanfrey tillsvidare itnöjer sig att antaga såsom riktiga, utan sf den anda, hvari förf. bedömt händelserna. Thiers arbete, säger han, är maeeriens epope. Må man bland de tolftusen sidor, der alla enskildheterna af detta tidehvarfs militärorganisation, alltifrån kanonen ill knapparne på damaskorna, småaktigt anförts och beskrifvits, må man till exempel eftersöka dem, hvilka förf. egnat åt hvad som är en kulturs högsta uttryck, åt det som utgör dess intellektuela och sedliga lif, jag menar vitterheten, konsten, de exakta vetenskaperna, filosofien — man skall träffa på, i allt, fyra sidor, tio gånger mindre utrymme, än han består den betydelselösaste ceremoni. Och på den sida, som handlar om konsten, talas om Boucher, såsom den förgadade målaren på regencens tid! ) Och å de tå sidorna om litteraturen har han oford för Picard, men nämner ej ens m:me de Staöl.. Hr Thiers går ganska långt ilärdom rörande ämnen, som intressera honom: han beräknar efter de trovärdigaste uppgifter, att i Spanien vid år 1802 funnos omkring 7 millioner merinos; men han vet ej ens på ett ungefär, när Montesquieu lefde. Han utreder någorstädes, helt allvarsamt, de högre politiska bevekelsegrunder, hvarför grefven af Provence, som föddes tre månader efter Montesquieus död, afhöll sig från att besöka denne store man. Sådana luckor beteckna en själ som är fullkomligt oförmögen att uppskatta moraliska inflytelser. Medan utvecklingen af materiella tillgångar oemotståndligt bemäktigar sig hans inbillning, har han aldrig fattat mens agitat molem. Han älskar bullret, glansen, de stora hvälfningarne för deras egen skull; det rör honom ej, om den verkande kraften var hög eller lumpen. Han beundrar Egyptens pyramider, men ser ej att, för att bygga dem, behöfs ett folk af slafvar. Hvem som gjort något närmare bekantskap med Thiers, historikern, skall svårligen kunna jäfva riktigheten af detta omdöme, Det fins visserligen ställen, der han tager på sig minen af en Cato, men i en mun, hvilken eljest gillar, åtminstone urskuldar alla slags medel, dem en jättelik egoism tillgriper för de mest olycksbringande syften, passa dessa högvisa ord mycket illa: de der sentimentaliteterna blott sticka af och bryta stilen i den magnifika bataljmålningen. Lanfrey genomgår, en efter annan, ett antal at Napoleons vigtigaste företag och åtgärder undersöker deras motiver, medel och följder, samt skärskådar ooh analyserar Thiers framställning; af hvarje sådan operation är resultatet, att någon af dessa fables convenues sönderrifves, hvilka så konstrikt sammanväfts till en historia om konsulatet och kejsardömet. Afven från formell synpunkt ha flere kritici gjort allvarsamma anmärkningar mot Thiers. Hendle t. ex. är ense med Lanfrey i kländret mot, hvad Thiers framförallt sätter sin ära i, nemligen beskrifningen af krigs. operationer: Thiers öfverlastar den så med detaljer, att blicken förvillas, han behöfver en volym, der mannen af facket nöjer sig med några sidor. Man har förut beundrat dessa taflor; nu får han höra, att det är opassande att den, som endast gjort krig i sitt skrifrum och som skulle känna sig besvärad af att föra några man och en korporal, håller föreläsningar i strategi för kejsardömets samtlige marskalkar, och, när han talar om Nelson, vill visa sig lika kompetent till sjös som till lands. Hendlå är ej långt ifrån att betrakta hans verk säsom blott en nyttig materialsamling. Den apoteos, Thiers i förtäckta ordalag egnoat sig sjelf i det Avertissement av lecteur, han stält i spetsen för sin tolfte volym, angripes sålunda från alla sidor. När han uttalar den blygsamma önskan, att han måtte befionas hafva skött sin sak lika bra, som den minst framstående bland de historiske mästare, han nämner — Thukydides, Titus Livius, Tacitus, Cesar Machiavelli, Samt-Simon, Fredrik II — oct när han vädjar till framtiden, drager han öfFrancois Bouchers ryktbarhet infaller förs efter regencen (1715—1723). Född 1703, vanr han visserligen i rgencens sista år ett pris men det var några år senare, efter återkom sten från Rom, han grundade sin reputation.