Aftonbladet – 18 juni 1870, sida 2

fönstret, för att se på det eleganta Denkwartska ekipaget. Der på samma ställe hade hennes som nå era sekunder förut stått och skådat upp till sin mors fönster. Så hade han stått några ögonblick med bitterhet i sitt hjerta. Han, som icke bekymrat sig om att kasta en blick hvarken framom eller bortom den flyende timman, blott den svann lustigt och gladt — hvad var det för dumma fantasier som mu smög sig öfver honom? Mörk och grubblanle stod han så qvar en stund och hans tankar, som ystra och hejdlösa brukade rusa istad från det ena lockande föremålet till let andra, ville i en hast icke falla in i de; samla lättkörda spåren igen; de började plöja en ny tung väg, och han frågade sig jelf, om det icke vore hang egen skull, att ans närmaste stötte honom tillbaka. Pitt örspildt lif låg bakom honom, de pund ban örsiösat, kunde de väl någonsin återtagas? Den strömhvirfvel han kastat sig uti, skulle len alltjemt rycka honom med sig, tills han erossad och förintad kastades upp på den ide strand der ingen återvändo finnes? Dock med en allvarlig viljas kamp mot örstörande elementey skulle han icke också lutligen bli herre öfver den? Ångrens uggs olåt hade häft upp sitt skri, och han lyss ade med spändt öra. Men hoppet, som på amma gång ville arbeta sig upp i hans själ ch hviska om godtgörelse, sjönk tillbaka, ch hans tankar, tunga och dystra, började ter dröja vid det förgångnas irrvägar. Hur, inge hade han icke vandrat i denna där kapernas labyrint, der han visste att lusteng idunder slutligen skulle tillintetgöra lionom? Då for plötsligen en ljusning ger.om hans jäl och en dunkel åtrå, som legat i dvala erinne, fick lif, form och klarhet? Ja så kall det bli! Jag vill åtminstone försöka.