Aftonbladet – 18 juni 1870, sida 2

en schweiziska regeringen, som aldrig briter i försigtighet, har pålagt jernvägsbolaget ådana vilkor, att banan i hvilket ögonblick om helst kan på stora sträckor afbrytas. fan får slutligen ej glömma att om det, rots alla dessa svårigheter, skulle lyckas den reussiska armen att genom den 15 kilometer ånga S:t Gotthards-tunneln intränga i Öfre talien, hon der skulle vara utsatt för de törsta faror. Det skulle blifva Schweiz en ätt sak att med Frankrikes och Österrikes jelp afskära henne återtåget, och hon skulle vå andra sidan Alperna se sig stäld mellan vå fiedotliga armeer, en fransk, som från Mont Cenis nedtågade till Turin och kunde örstärka sig från Toulon och Algier, samt en österrikisk, som på Brennerbanan utmed Adige och genom Venezien framryckte. till Po. Under sådana omständigheter tro vi ej, att det någonsin skulle falla Preussen in att till Italien förlägga ett krig mot Frankrike och Österrike. Frågan gäller således, menar Opinion, i sjelfva verket endast ekonomiska intressen, om att de politiska få tjena till skylta och dessa anser tidningen kunna tillgodoses på ett sådant sätt att ej ett stort verldsintresse deraf lider intrang. En del äro benägna att under alltsammans endast se ett spel af näora mäktiga finansiella potentater, och en korrespondent till Kölnische Zeitung påstår till och med, att det är huset Rothschild som satt hela rörelsen i gång för att bringa sina i värde sjunkna Simplonaktier i högre kurs. Mony sjelf, som framkurit interpellationen, är en större jernvägsegare, som har utsigter att få leverera jernvägsmateriel till Simplanbanan, om en sådan kommer till stånd, föröfrigt en alldeles obskur person, som, säger en korrespondent till. en tysk tidning, efter den 20 Juni skall nödgas draga sig tillbaka i sin vanliga obemärkhet och få trösta sig med att en dverg ej blir större, om han än ställer sig på S:t Gotthard. En liten valrörelse har under de senaste veckorna afbrutit enformigheten i lifvet iden franska landsorten. Det har dock ej gällt några nya val till kammaren, så långt i beslutsamhet har Ollivier ännu ej kommit, utan endast till generalråden, en provinsrepresentation som alltifrån det första kejsardömet visat sig vara ett mycket lätt handterligt och pålitligt maktens redskap. De ha äfven nu, i följd af det ringa intresse hvarmed de omfattas, utfallit temligen konservatift. På ett och annat ställe, isynnerhet i de stora städerna, ha dock demokraterna lyckats genomdrifva en och annan af sina kandidater. Så i Marseille, Bordeaux, S:t Etienne. Jules Simon är vald i Bordeaux, Henri Martin i S:t Quentin. I Cette valdes en arbetare. Bonapartismens gamla stödjepelare äro dock på de allra flesta ställen återvalda. Ehuru der irländska arrendebillen är den angelägenhet, som främst skall få sin lösning af det engelska parlamentet, är det dock en annan fråga, den näst derefter till behandliog förekommande folkskolefrågan, som vida mera intresserar det engelska folket och tager dess uppmärksamhet i anspråk. Att så måste vara är lätt förklarligt, och man finner dessutom ett bevis derpå i de många möten, som för denna saks skull hållas i London. I denna vecka ha icke mindre. än fyra sådana möten varit utsatta. Till det första ha de engelska dissenters under underhusmedlemmen Lambeths ordförandeskap blifvit inbjudna i Exeter-Hall; till det andra inbjuder den bekante predikanten Spurgeon arbetarne; i det tredje skall den nationella undervisningsföreningen under sin ordförande George Dixons ledaing bli representerad; det fjerde, slutligen, sammanträder i S:t Stephens-salen: i underhusets sal, och är naturligtvis det vigtigaste af dem alla; det som skall bestämma utgången. Underhuset skulle i torsd gs begynna komitebehandlingen af lagförslaget i detta ämne. Redan dagen förut hade Disraeli inbjudit medlemmarne af sitt fordna kabinett till en sammankomst hemma hos honom för att bestämma det konservativa partiets blifvande ställning till skollagförslaget. Efter en långvarig rådplägning kom man öfverens om att understöda det af regeringen framlagda förslaget i dess ursprungliga form och att bekämpa de af Vernon Harcourt och undervisningsföreningen påyrkade ändringarne och tilläggen. Detta är iogalunda någon väntjenst åt regeriogen, ehuru det låter så. Undervisningsministern E. Forster har nemligen flera gånger låtit förstå, att han efter förslagets affattande omvändt sig till radikalare åsigter i afseende på skoltvång och religionsundervisning, än som deri uttalas, och ban har sannolikt sjelf för afsigt att föreslå betydliga förändringar. Tories komma således att understöda det förslag, regeringen numera till en del fråvgått, det vill: rätt och it säga: bekämpa regeringen såsom vanigt. et — LE Qvinnor berättigade ti j Vvrkets utöfvandao Ugade till läkare