Aftonbladet – 18 juni 1870, sida 2

ned äfventyr af ekonomiska förluster, fåjln rambära till offentligheten sina åsigter.n dan har redan, berättas det, ett helt ruamjt magistratens lokal uppfyldt af seqvestre-t ade tidningsupplagor. S I början efter den nya lagens utgifningg illämpades den visserligen med ganska lend and, förmodligen på det öfvergången icke jg kulle blifva alltför bjert i ögonen fallande. ö Men snart visade de nya censurmyndigheterna 1 amma skaplynne som de fordna. Och ill redd med pressförföljelserna gingo flera lt ndra åtgärder och förfoganden — en dellt jåde ömkliga och löjliga —, som vitnar om lt len nuvarande generalguvernörens despotiska ynne och hans obenägenhet mot alla yttrinar af en friare folkanda. I Några i sig sjelfva ganska obetydliga tilllt Iragelser gjorde sitt till att väcka grefve !f Adlerbergs förtrytelse och framkalla såvälli tt ökadt antal pressförföljelser som äfven l1 ndra repressivåtgärder. Jag vill exempelvis i mtala ett par, hvilka ådragit sig en all-l nännare uppmärksamhet. Till geefve Adlerbergs skaplynne hörer ett l: nycket strängt, snart sagdt om bigotteri itnande iakttagande af den grekiskt-orto! loxa kyrkans ceremonier. Sjelf har han gjort i esor till Jerusalem och derifrån hemfört : liverse reliker, med hvilka han omgifver sig ! och för hvilka han visar stor vördnad. Detta l: ir nu en sak, som egentligen icke kommer: innarne vid, så länge nemligen hr generalsuvernören begränsar sitt religiösa nit till hvad som rörerhonom sjelf och hans trosförvandter. Men understundom händer att han visar en viss benägenhet att glömma det han befinner sig i ett protestantiskt land och bland en protestantisk befolkning. Sålunda företog han sig att till påskhögtidens firande genom en halfofficiel bjudning till sig kalla ett. större antal högre embetsmän, af hvilka åtskilliga fanno sig böra hörsamma kallelsen. Med dessa sina gäster begaf han sig nu till det i generalguvernörspalatset befintliga kapellet, der en mycket långvarig religiös akt egde rum, under hvilken de finska embetsmännen fingo stå med vaxljus i händerna jemte de rättrogna och sålunda göras till deltagare i en för dem främmande kults kyrkliga ceremonier. På denna tilldragelse lärer Ilelsingfors Dagblad ha tillåtit sig göra en skämtsam anspelning i en krönika, der det skall ha ifrågasatts om man icke en vacker dag finge gå med vaxljus i hand och söka efter hvart ens protestantiska menniska tagit vägen. Naturligtvis fick icke detta yttrande se dagsljuset. Understäldt pressöfverstyrelsen, blef det i alla fall rapporteradt för generalguvernören och ökade i hög grad hans förbittring mot pressen. Om jag icke misstager mig, hafva redan på sin tid åtskilliga uppgifter förekommit i svenska tidoiogar om de uppträden på ett härvarande cafe chantant, hvilka gåfvo upphof till det beryktade musikcirkuläret, som gjort sin rund genom en god del af den europeiska pressen och öfverallt väckt så mycket löje. Då dessa händelser här gjort stort väsen af sig och äro att betrakta såsom uppslaget till en hel kedja af tilldragelser, mycket betecknarde för situationen och förhällandena, tror jag mig böra för dem redogöra i ett sammanhang. Några studenter, som sutto och pokulerade på det nämnda cafcet, hade redan under utförandet at åtskilliga musiknummer uppfört sig stojande, då temligen sent på aftonen och uuder en ganska hög stämning hos åtskilliga bland gästerna, och icke minst bland de ifrågavarande studenterna, orkestern spelade upp ryska folksången. Denua mottogs nu med diverse opinionsyttringar, at hvilka åtskilliga icke just uttryckte vördnad för den ryska nationalhymnen. Uppträdet blef rapporteradt och betraktades såsom en sådan riksvigtig angelägenhet, att en ifrig telegramvexling derom pågick under flera dagar mellan Helsingfors och Petersburg, på hvilket sistnämnda ställe grefve Adlerberg för tillfället befann sig. Då generalguvernören kort derefter återkom till Helsingfors, medförde han den af hans villiga redskap, kanslidirektören Örn, koatrasignerade musikförordningen, som i detalj reglerar huru musikkårer, värdshusvärdar och åhörare skola förhålla sig, då instrumentalmusik uppföres på offentliga ställen. Alla de musiknummer, som man ämnar uppföra, skola på förhand vara upptagna å ett program, som icke får öfverskridas, och intet nummer får begäras da capo, vid äfventyr för den värdshusvärd, hos hvil-ken sådant sker, att hans lokal blir stängd. Det lärer icke undfalla någon att man på sådant sätt låter en person umgälla en annaus förseelse. Dessa och andra lika befängda som rättsvidriga bestämmelser ådagalägga huro sorgfälligt man velat undvika alla slags opinionsyttringar, och troligen ha de till en väsentlig del haft till ändamål att förebygga yttringar af nationella sympatier vid appförandet af de finska mnationalhymnerna. Med afseende å dem innehåller för öfrigt cirkuläret några stadganden, som onekligen höra till det dråpligaste i hela det märkvärdiga dokumentet. Det heter nemligen att de af fionarne omtyckta melodierna Vårt land och Björneborgsmarschen få spelas, om de äro på programmet upptagna, men de få ej särskildt begäras. Att vederbörande sjelfva ej funno sig hedrade af sitt ifrågavarande opus och måhända snart nog insågo att de förlupit sig, derom vitnade den omständigheten att åtal anställdes mot tidningarne Helsingfors Dagblady, Åbo Underrättelser och Wiborgs Tidninga för det de offentliggjort cirkuläret. Det hörer nemligen till bizarrerierna i vår fiaska presslag, att den af pressombudsmannen meddelade tillåtelsen till tidvingens tryckning, som man väl skulle föreställa sig innerattade ett vitsordande att den icke innehåller någonting lagstridigt, alldeles icke skyddar mat åtal efteråt. Denna gång lydde adklagelsen på aoloflig publikation af en offentlig handling, och saken fördes alla instanserna igeNÅ jag hecstämdeae mio för att raca hity fart i