Aftonbladet – 17 juni 1870, sida 2

jag! sade den rike fästmannen och fattade Agathas hand. är doktor Denkwart kort derefter aflägsnade sig, tände han den oskiljaktiga cigarren. Det är klart att han är lycklig, tänkte han, i det han kastade svafvelstickan framför sig; nå godt, min erfarenhet svek mig inte. Han drog några väldiga blosk. Vid mognare år är man mera öfverseende... den dåraktiga tron på menniskans ofelbarhet har då upphört... en dum fantasi! Om jaj inte varit full af sådana der högtrafvande ider, så... nej, jag hade likväl inte kunnat förlåta Agathal åter några långa bloss. ;Tusan till vacker flicka är hon likväl; märkvärdiga ögon! Men, ändå... nå, hvad Kar ag egentligen att göra dermed; han är ju nöjd!s Ja, herr Denkwart hade nyss yttrat, att ngen kunde vara nöjdare än han, och hade ;ckså af hjertat menat detta, om också dessa rd icke inneburo fullt den betydelse, som dok. or Denkwart måhända förlänade dem, Ten ike mannen var dessutom stolt öfver sin fästnös skönhet och talanger; han var smickrad t det uppseende hon väckte, han log åt henes barnsliga sätt och den bristande sjelftilt, hon ofta visade och som gjorde att hans akt ännu tydligare framträdde, och ban gaf itt nejo och sitt jan med samma min som xemplariska föräldrar ofta använda, då de ikta lagar för sina barn, under det han allt lera fann, att just en så vek qvinna var kapad för en man med hans karaktersstyrka. Så förgiok som sagdt dag efter annan, och edje lysningssöndagen var hardt när, då gatha som vanligt en afton satt vid fönret blickande utåt, under väntan att herr eokwarts eleganta ekipage skulle svänga om örnet på den långa, raka gatan, medan fru ernard satt i ett soffhörn med en stick rumpa i knäet, (Forts.)