Aftonbladet – 17 juni 1870, sida 2

FEMTE KAPITLET. Några dagar förflöto utan den ringast vexling. Herr Denkwart besökte hvarje afto sin fästmö, då han på sitt vanliga allvar samma sätt talade med henne om allvarlig ämnen, och Agatha lyssnade alltid fortfa rande med samma intresserade uppmärksam het. Då och då blandade sig fru Bernard deras samtal, i det hon vid något passand ställe inflikade några ord om sin första hus liga lycka, som jemte kaptenen låg på hafs bottnen. Hon talade om huru fjerran skilc hon var från sitt fosterland, huru ensam hor ditintills känt sig, och huru det fröjdade henne att genom Agatha bli införlifvad i de främmande landets familjelif. Herr Denkwarts dotter hade blifvit något opasslig, så att inga fruntimmer derifrån huset varit honom följaktiga; men en gång hade han fört sin brorson med sig på ett flyktigt besök, och Agatha hade under blyg tystnad mottagit hans lyckönskningar, medan fru Bernard lemnade sin tunga fritt lopp och icke nog kunde berömma och välkomna den unge napnen, som visat en så speciel vänskap mot hennes son, från hvilken hon kunde framföra .usen helsningar och som nu hade goda framidsutsigter och riktigt hade stadgat sig; hon rågade hvad man sade i hans praktik om let oväntade och fördelaktiga parti hennes lotter gjort, om man gjorde stora ögon och m gallåkommorna tilltagit. Nå, kära mamma, det är ju helt naturigt att man skall förvåna sig öfver en så ällspord lycka... en lycka, som jag så litet örtjenar.., om man derför vill missunna mig jen och klandra mig, så... Agatha vände ig hastigt bort. Men jag vill se den som är nöjdare äp