Aftonbladet – 16 juni 1870, sida 3

, dens spridning till Gäddviks by, fälldes oangripn träd mellan byn och elden. Dessa påtändes af .Isigtligt. Detta kallas att bränna mot elden, t I härigenom hindras elden att vidga sig åt den si dan. På detta sätt räddades byn. Elden höll si till skogen och marken, och han spred sig hasti i riktning mot Luleå Gammelstad, men närmad il sig tillika landsvägen. . . Emellertid hade folk till hundratal samlat sig Äfven från staden skyndade senare på eftermid I dagen åtskilligt med folk, och på aftonen afgicl Jångaren Gellivara med en väldig last till förstärk ning i arbetsstyrkan. I Genom att gräfva upp marken ett stycke fram för elden och genom fällning af träd hade mar flera gånger försökt hämma det härjande elemen tet, men förgäfves. Det kastade sig våldsamt öf: ver dessa hinder och fortsatte sin väg. Elder hade hunnit fram till landsvägen. Icke heller här hejdades han. id niotiden blef vinden vestlig med orkanlika byar. Elden lydde endast dess kommando. Efter att hafva kastat sig öfver gamla landsvägen, följde han tvenne vägar, den ena mot Gammelstaden, den andra efter nya vägen mot stadens mark. Allt var emellanåt insvept i de ogenomträngligaste rökmoln. Marken brann. Lingonris, renmossa, myrstackar, gamla trädstubbar, allt gaf ämnen åt de rasande lågorna. Men under det att de jagade efter marken, träffade de tidt och ofta ett träd, efter hvars stam och grenar de blixtsnabbt sökte ytterligare näring för sin omättliga härjningslust. Man kunde icke stå på denna mark, den var glödande; man kunde icke andas denna luft, den var qväfvande. Det fanns ingen annan råd än att fly undan. När de orkanlika byarne stormade fram genom skogen och drogo-elden med sig, hade de närmaste af manskapet yttersta möda att springande hinna undan. 4 Oupphörligt vände man upp och ned på torfvan, man gjorde breda gator af sand; oupphörligt högg äh da man träd till barrikader. Ingenting jelpte. Vinden kastade sig nu från nordvest, den gick nästan kompassen rund. Elden följde tätt efter i samma .spår. Han drog sig äfven öfver Nå vägen och närmade sig stranden af den s. k. Notviken, som utgör en del af vår hamn. Han hade likväl upphört utefter den gamla vägen, ty här hade han mött sank mark — det blef ett kyligt mottagande. Gammelstaden var utan fara. Krafterna måste nu koncentrera sig för att inskränka eldens framfart på stadsskogen. Arbetsstyrkan var också vördnadsbjudande. Folk äfven från aflägsnare byar hade infunnit sig; ingen saknade en jordhacka eller yxa eller jernstör. Sprutor anlände från staden och Gammelstaden, den förra dock först mot qvällen med Gellivara. Ett sådant lif som nu höres lyckligtvis icke ofta i denna eller annan skog. Stormen röt, det brakade i träden, eldens röda tunga hväste fram sina hemska ljud. I sanning, det var ingen rolig natt, ehuru ljus som en dag! För att hålla sig vid godt mod, sjöng man på sina ställen, under det yxan. gick. En och annan blef omhvärfd af lågorna och sväfvade i dödsfara, men ingen blef lifsfarligt skadad. De, som uppgifvas genom sin oförsigtighet vara vållande till olyckan, höllo sjelfva påattblifva-de-första och enda-offren.Elden -hade -nemligen fattat i deras riskoja, under det de sofvo, och med nätt nöd kommo de undan. Slutligen vid midnatt började man blifva herre öfver elden. Han hade då: uppnått stranden af Notviken. Här hann han äfven sitt slutliga mål. Hade natten varit mörk, d. v. 8., om det varit på hösten eu sådan olycka uppkommit, skulle det säkerligen erbjudit ett lika storartadt som fruktansvärdt skådespel, och skadan hade då blifvit ojemförligt mycket större, än nu synes vara fallet. De större trädens kronof stå nemligen gröna efter branden och skola Sannolikt repa sig efter anfallet. Endast de spädaste telningarna hafva dukat under: Skogen var för safrik; den ville icke brinna riktigt bra och skall möjligen blifva ståtligare och vackrare efter den våldsamma gallringen; men marken — den skall i långliga tider förblifva svart som sot. : Cs. AA j