Aftonbladet – 16 juni 1870, sida 3

rarne, då ett band af dessa ursinniga kommer marscherande: de framrusa tjutande och kullslående allt som kommer i deras väg, och aflösa hvarandra med en underbar hastighet och skicklighet vid transporten af sprutan, kring hvilken de äro grupperade. I allmänhet äro dessa män mycket starka, och man ser bland dem många negrer, hvilka, halfnakna, vid lågornas sken liknu demoner, sysselsatta med att hålla sin sabbat, Der höras skrik och rop, om hvilka man icke kan gifva en föreställning; snart äro alla sprutorna samlade, men vatten fattas. Då märka sprutkarlarne, som sätta en ära uti att med stormsteg komma först till det hotade stället, utan att bekymra sig om någonting vidare, att en spruta utan vatten är ett onyttigt instrument, och gå bort för att tillsammans med andra för saken intresserade personer hemta några ämbar vatten; derpå kommer sprutan i gång, inkastar några vattendroppar i lågorna under ursinniga applåder af de demoner, som servera, sedan blir den läns; ett ögonblick derefter börjar samma uppträde ånyo, men elden, som gäckar de löjliga ansträngningar man gör mot densamma, inkräktar andra hus och bortjagar den gapande hopen. Flyttningarne börja på en kilometers omkrets; det är ett allmänt rädde sig den som kan, ett oväsen som är omöjligt att beskrifva: en tjuf som flyr, olyckliga som gråta, nyfikna som äro i vägen och sprutlangare som alltjemt skrika. De höga embetsmännen söka förgäfves organisera hjelp, deras befallningar kunna icke höras och verkställas sällan. Oordning, förvirring, tumult och någon gång äfven vidskeplighet, se der de medel med hvilka man bekämpar elden. Också ser man trähusen falla som korthus; från det ögonblick då en eldtunga vidrör en boning, är det slut inom två minuter, bullret af taken som ins störta, dröjer icke att underätta er derom. Man skulle knappt kunna tro det, men i Konstantinopel är vidskepligheten så stor, att sprutkarlarne vägra att, för att bekämpa lågorna, begagna sjövatten; enligt deras åsigt närer det salt som det innehåller elden, i stället för att släcka en. I anledning häraf berättas följande anekdot om Fuad pascha: Under hans storvizirskap blef Skutari till en del lågornas rof. Åtföljd af några officerare af sin svit sökte Fuad att Organisera räddningsarbetet. Vatten, vatten ! ropade man från alla håll, och detta två steg från Bosphoren. Men så bilda då kedja, ropade storviziren, bilda kedja! Ingen rörde sig ur fläcken, och alla begärde alltjemt vatten! vatten! Förbryllad och uppretad, gick storviziren sjelf fram till en galning, som skrek allra värst, och sade till honom. Hvarföre lyder du icke mina befallningar i stället för att oupphörligt skrika? -— Ers höghets, svarade den andre, sjövatten ökar eldsvådan. — Nåvöv, sade Fuad, tänd eld på Bosphoren om du har lust, men spruta sjövatten med din brandspruta. Då beslöt man att bilda kedja, och eldvådan släcktes till öprutmanskapets stora förvåning. . Å andra sidan, då en stor eldsvåda förstör sm atiga och osnygga qvarter, är det icke sällsyat att omkring sig få höra upprepas ord sådana som lessa: Låt vara, låt det brinna, om några måvader skall man ersätta gränderna med vackra fator. Elden i Konstantinopel är ett medel som ehagar stadens. Haussmana, Vid den eldsvåda, om uppbrände fyra eller fem tusen hus i Stamml, gingo de illasinnade cå långt, att de påstodo, tt man gjort sig ett nöje af att utsträcka det örstörande elemöntets härjningar. Det var föral, men denna föreställning är rådande hos folet, Hittills hade Pera, det europeiska qvarteret i Constantinopel, som utsträcker sig till höjden af ralata, på den kulle, som ligger midtemot Skuari, varit skyddadt för en allmän eldsvåda. å Pera äro hasen än sten. och ingenting gat anedning at efara den förfärliga förstör u drabbat denna olyckliga stadsdel. 130, som