Aftonbladet – 14 juni 1870, sida 3

Ihan ännu icke kunde inse, hvarföre menige mans valrätt till landsthinget skulle inskränkas. Redaktör Sörensen utbragte ett lefve Tför de 57, som icke ville gifva efter för mij nisterens och landsthingets växande fordrinar. ; e Hejmdal för i lördags meddelar en öfverIsigt af grundlagsfesterna. Bland de hållna Italen gifver den Plougs afgjordt företrädet. Han framhöll den stora sanningen, att friIheten icke gör lifvet lättare, makligare, njutIningsrikare för den enskilde utan tvärtom I mödosammare, men till ersättning derför Trikare på andligt innehåll. Hvad miniIsterombytet beträffar, kom det mest till tals I på de ställen, der medlemmar af folkethingsmajoriteten förde ordet. Att dessa gåfvo luft åt sitt missnöje med den nya ministeren är naturligt; men att de på så många ställen, der samlingen utgjordes af landtbor, funno I motsägelse tyder i alla fall på att de icke i Isin fiendskap not ministeren hafva på sin Isida någon afgjord stämning hos folket. Nordslesvigarne uppfatta situationen bäst. Vid bedömandet af en dansk regering se de i främsta rummet på dess ställning till slesvigska frågan. Vid grundlagsfester har på I flere ställen blifvit häntydt på möjligheten af en ny författningsstrid. En sådan, menar I Hejmdal, skulle vara till stort men för folkJ utvecklingen; ty så mycket man än måste T beklaga att icke junigrundlagen togs till fana år 1804, så litet skulle nu rätta tidpunkten vara vald för en strid om densamma. Att Iden nordiska saken denna gång icke mycket kommit till tals är naturligt, då ingenting på senaste tid förefallit som särskildt kunde väcka uppmärksamheten på enhetstanken. Men den skall nog återkomma i sin tid. Med anledning af det misstroende, med hvilket den nya ministeren blifvit mottagen af folkethingsmajoritetens organer inom pressen, yttrar Dybbölposten: Vi hafva sanningen att säga aldrig kunnat förstå den danske folkelighed sådan den tager till ordet i f. d. Augustiföreningens och flere at bondevännernas tidningar, isynnerhet på Jylland, hvilka mer eller mindre sympatisera med G. Winther och konsorter. Ty huru kan en sann dansk folklighet existera utan att vara på ett lefvande sätt genomträngd. af nationalitetens betydelse och utan att den vågar allt för att rädda det danska folklifvet från död och undergång? Kan den smutskasta -skytteföreningen och framställa henne som en förlustelseanstalt i stället för som ett verksamt moment i landets försvar och ett befruktande element för den danska folkandans väckande? Kan den stympa en nyligen antagen härlag, som skall träda in i lifvet i ett ögonblick, som måhända är fullt af faror för landets försvar? Kan den frammana så mörka skuggor i de nationalliberala ministrarnes förtid, då de trofast stodo på vakt i farans stund och sökte rädda hvad räddas kunde? Kan den förebrå den nuvarande danska ministören att han på allvar tänker på en upprättelsens dag för det stympade Danmark? Nej och tusen gånger nej! Den danska folkligheten kan endast trifvas när hon befruktas af den danska folkandan, och hon förlorar aldrig det danska folket ur sigte, huru än ödena vexla. Hon ser faran i ögonen och dagtingar icke, der det gäller en lifsfråga för det danska folket. I ett bref från Mellan-Slesvig till Fsdrelandet af den 5 Juni yttras: Härnere äro vi alla utomordentligt glade öfver att ministerkrisen tog den vändning den tog. Väl hade vi så pass reda på personer och förhållanden i kungariket, att vi insågo, att det icke kunde vara fråga om att folkethingets flertal ur sig sjelft skulle kunna uppställa ens en tredjedel af en någorlunda försvarlig ministör. Men vi hade all grund att frukta, att utanför riksdagen kunde finnas tjensteandar, som ville låta bruka sig af vårt nationella lifs fiender — annorlunda kan jag icke betrakta män sådana som W., B. (Winther, Björnbak) och deras själsfränder. Derföre är den glädje våra tidningar uttala öfver sammansättningen af eder nya minister helt visst ett sannt uttryck af hvad som vid detta tillfälle rört sig ihom folket härnere. Preussen skall ju icke allenastefter en oändlig mängd tyska tidningars utan också efter många engelska, nordamerikanska och andra tidningars påstående vara ett mönster af en välordnad konstitutionel, således borgerligt fri stat. Men de som hålla loftal öfver denna preussiskav frihet måste helt visst antingen sjelfve vara preussare, som aldrig hafva smakat den sanna borgerliga frihetens styrkande och lifgifvande kraft, eller personer, som se sakerna på så stort afstånd att alla de mörka fläckarne försvinna och endast ljuspunkterna nå, ögat. De bland oss som engång inandats Danmarks luft och nu i flere är måst andas preussisk luft — de äro bättre i stånd att mäta bredden och djupet affidet svalg, som skiljer preussisk frihet och verklig borgerlig frihet. Här, der allt går ut på att skapa oerhörda stridskrafter för att tukta och underkufva egna landsmän och främmande folkslag, der man derför öfverallt ser det kräla af soldater och officerare, som om vi lefde midt i ett väldigt krig — här är det ständigt tyst och dödt i alla andra riktningar af det borgerliga lifvet. Här veta vi icke af dessa stora festliga sammankomster, vid hvilka ett fritt folk — såsom i dag på alla håll i Danmark — gifver luft åt sin glädje öfver frihetens dyrbara skatt, som blifvit det förunnad, och styrker sig till nya strider, dessa strider på andens fält som äro ett fritt folk värdiga. Vi veta icke heller af denna Nifliga rörelse på kyrkans och skolans område, som eger rum deruppe hos eder. Vi veta icke något af, att medborgarne kunna sluta sig tillsammans till gudsdyrkan i fria menigheter, om icke deras högre behof känna sig tillfredsställda af hvad statskyrka — eller folkkyrkav — har att bjuda på. Vi veta, oaktadt vi hafva några folkhögskolor, intet eller mycket litet af den fria andliga rörelse, som i Danmark på alla håll ansluter sig till folkhögskolorna. Våra andliga rörelser inskränka sig väsentligen endast till att dagligen värja oss emot de aldrig hvilande försöken att frånrycka oss det hvarföjntan intet folklif kan tritvas, bruket af raodersmålet, framför allt i kyrka och skoia. I sannning, käre vän, när man tänker på, att det har kommit så långt med oss danskar söder om Kangeån. då nästan hlir man ta