Aftonbladet – 14 juni 1870, sida 3

— Evangeliska fosterlandsstiftelsens årsmöte afslutades i går. På f. m. företogs af deltagare i mötet, till ett antal af mellan 2000 och 3000 personer, en utfärd med ångslupar till fosterlandsstiftelsens missionsinstitut å Johannelund. Vid ankomsten till den vackra, vid Ulfsundafjärden belägna egendomen: mottogos de besökande med sång, som af eleverna ackompanjerades å blåsinstrumenter. Ansialten med dess kyrka och öftiga byggnader togs derefter i betraktande. Åtskilliga religiösa föredrag höllos, bland andra af prof. Hasselqvist från Augustana-synoden i Nordamerika, hvilken framhöll behofvet för de till Amerika öfverflyttade svenskar att derstädes erhålla religiös undervisning och ledning af evangelisktlutherska prestmän, hvarför tal. hemstälde om ej några af institutets elever skulle efter slutad kurs kunna för sådant ändamål öfversändas till Amerika. Ett antal studenter utförde från altanen å en af byggnaderna åtskilliga fyrstämmiga sånger. Vid missionsinstitutet, som numera förestås af kyrkoherden K. W. Almqvist, hafva under sistl. år ej mindre än 14 nya elever intagits, så-att för närvarande vistas derstädes 23 elever, af hvilka 11 höra till den första eller förberedande klassen, 7 till andra och 5 till tredje. Manj är betänkt på att till anstalten foga ännu tvenne klasser. Hvad undervisningen angår, utgöra de klassiska språken den medelpunkt, hvaromkring densamma rör sig På eftermiddagen hölls i Bethlebemskyrkan ö verläggning öfver tvenne af de för behandling vid mötet uppstälda frågorna, så lydande: Hvad är med vår missionsverksamhet i Afrika ytterligare att göra, och är någon förändring i sättet för det svenska missionsarbetet der att föreslå? samt: Anses tiden vara inne för stiftelsen att påtänka något ytterligare missionsfält i Kunama? Då diskussionen öfver dessa ämnen, som behandlades i ett sammanhang, torde erbjuda ett och annat af mera allmänt intresse, meddela vi här en kortfattad redogörelse för densamma, Med anledning deraf att missionen uti Kunama i nordöstra Afrika, genom den under sistlidne år densamma öfvergångna förföljelsen, kunde anses så godt som upprifven, hemstäldes af några talare, om man ej borde rikta sin missionsverksamhet åt annat håll. I sådant afseende nämndes företrädesvis Madagaskar, äfvensom åtskilliga ansågo den af hr. Hasselqvist gjorda framställning rörande svenska prestmäns utsändande bland landsmännen i Nordamerika förtjena att bebjertas. Flertalet af de i öfverläggningen deltagande ansågo dock, att man ej borde öfvergifva tanken på att fullfölja missionsarbetet i Kunama. Här hade svenska missionärers blod nyligen flutit, och deras grafvar borde göras till en stödjepunkt för vidare operationer. På detta sätt skulle man uppfylla en af de aflidne missionärernas i bref uttalade uppmaning: Om jag faller, så hämnens mig! Då emellertid tillståndet i Kunama för närvarande vore sådant, att ingen missionsverksamhet derstädes skulle kunna ega bestånd, enär bland annat intet ordnadt samhällsskick derstädes förefinnes, så ansågs att man borde tillsvidare låta de direkta bemödandena för detta lands förkristligande hvila samt inskränka sig till att verka bland de talrika, i närbeten boende Gallasoch Schoa-stammarne, så mycket mer som, enligt hvad ett href fran doktor Kropf i Sachsen upplyste, begäran om missionärer ankommit från det förstnämndå folket. Hvad beträffade förslaget om missionärerg ötversändande till svenskarne i Amerika, ansågs en sådan åtgärd icke vara fullt öfverensstämmande med missions-institutets ändamål, och trodde män för öfrigt, att behofvet i detta hänseende skulle kunna fyllas å annat sätt. Efter ändad sammankomst i Bethlehemskyrkan, afslutades årsmötet i Blasiiholmskyrkan med bibelbetraktelse och bön. (D. B)